SM i linjelopp – planen som försvann

I måndags gick landsvägs-SM i Båstad. Jag var riktigt taggad på att få köra, alltså verkligen riktigt taggad. Jag hade den där känslan, ni vet, när kroppen bara känns bra. Man har tränat bra, man har koll på banan och vet precis vad man ska göra. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det, det kändes helt enkelt bra!

Banan är riktigt tuff! Även om jag försöker förklara den så vet man aldrig riktigt hur jobbig den faktiskt är förrän man har kört den själv. Men jag ska försöka beskriva den så gott jag kan. Ett hett tips är: Kom inte ouppvärmd. Du hinner inte ens köra i en minut innan du hamnar i banans längsta och absolut brantaste backe Tarrabacken eller Terrorbacken som vi valde att kalla den. Den är nästan 3 km lång, lutar som mest 19%, med en klättring på ca 150 höjdmeter. Den är rent ut sagt helt galen! 

Du ligger på lättaste växeln innan den ens har börjat på riktigt, min klass körde den 3 varv och backen 3 gånger. Väl uppe känns det lite som att backen aldrig tar slut, för när du väl kommer upp på hallandsåsen så hamnar du i vinden och det blåser så mycket så du måste typ ligga på samma belastning som i backen för att inte stå still. Nu kanske du tänker: det kan ju inte alltid blåsa där!? Men jo, det gör det! Varenda gång jag har varit där har det alltid blåst och inte lite, utan den sortens vind som får det att kännas som om du skall drivas ut i vägrenen. När vi körde blåste det upp till 19 m/s. Sen så slingrar sig resten av banan fram över hallandsåsen. Ungefär när man har kört halva banan gör man en 180 graders sväng då slapp vi tillfälligt motvinden men istället började nästa uppförsbacke inte alls som Terrorbacken men ändå. Därefter kommer en helt sjuk utförsåkning, den är så svängig med skarpa kurvor och dold sikt och det går riktigt fort! Jag toppade ut farten på 68 km/h. Backen avslutas med en skarp 90 gr sväng som du kommer ner i med toppfart från det är det ca 3,5 km med snabb men vindutsatt cykling fram till varvning.  

Jag körde banan förra året också så jag visste redan innan att det skulle bli ett tufft lopp. Pappa och jag hade lagt upp en en plan och jag visste vad jag behövde göra, så jag var inte så nervös innan. Starten gick bra! Jag hängde på lätt när jag och två andra tjejer gick på utbrytning, vi fick snabbt en stor lucka. Det rullade på ganska bra fram tills efter 180 graders svängen. Jag trampade på uppför och skulle växla upp på stora klingan fram när min kedja hoppar av!

Det kändes som att tiden saktade ner runt mig, jag kollade på dom andra två tjejerna som först kollade på mig, sen på varandra och ställde sig upp och sprintade iväg. Min tanke var F-N!!!! Men det gick ändå ganska fort att lägga på kedjan, jag tränat och tävlat mycket i CX så jag vet hur man kommer snabbt av och på cykeln men dom andra tjejerna hade redan hunnit väldigt långt bort. Jag kunde se hur min målbild av mig på toppen av pallen sakta försvann tillsammans med som andra två tjejerna. 

Missförstå mig inte jag går inte runt och tror att jag kommer vinna allt. Men jag tror att om man inte alltid ser sig själv stå där längst upp på pallen, om man nöjer sig med en andra eller tredje plats då kommer man aldrig heller nå toppen. 

Efter det var resten av loppet bara ett enda jagande. Dom var inom synhåll ganska länge och det var riktigt psykande att se dom jobba tillsammans medan jag låg ensam i vinden. Trots det fick det mig att vilja komma i kapp ännu mer. Det var faktiskt en mästartitel som stod på spel. Så jag bara fortsatte trampa och puscha mig själv till att ta i lite till och lite till. Dom skulle till slut bli trötta eller så fick dom något slags problem precis som jag hade fått och då skulle jag vara med i matchen igen. 

Så jag låg ensam i vinden och tryckte på i nästan 40 km, hela vägen in i mål. Jag förstår inte hur jag lyckades fortsätta puscha så hårt, så länge. Jag låg hela tiden på absolut max. Det var som att jag kopplade bort hjärna och bara accepterade smärtan och fortsatte köra, men jag kom aldrig ikapp. jag fick aldrig chansen att vara med på slutet och spurta om guldet på det sätt jag tycker så mycket om att göra och på det sätt som jag hade sett framför mig. 

Det kändes ett tag som om jag hade gjort allt jobb helt i onödan, jag tvingades påminna mig själv om att jag kom trea om jag fortsatte. Jag borde vara jätte nöjd med en 3:e plats och om inte något annat borde jag vara nöjd med min insats. Jag gav allt utifrån mina förutsättningar och vad mer kan man göra? Men trots det är det lite surt, men det finns inget jag kan göra åt det. Om inte något annat så är jag nu väldigt revanschlysten inför U6 cycle tour som börjar på måndag.

Facebook Comments

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *