Marathona dels Dolomiten

Nu kommer en racereport från söndagens kraftprov. Ska försöka hålla det lite kort eftersom det verkligen var mycket intryck. De svindlande vackra vyerna och alla cyklister från hela världen som alla jobbade sig fram på vägen och njöt av den här cykelfesten som det är.

Innan loppet började jag i vanlig ordning tvivla på mig själv. Visst är backar inte min starkaste sida som cyklist, varken upp eller ner och skulle jag ens klara maxtiden? Men det här loppet har tre olika distanser och efter den första slingan på 55km Sella ronda kan man åka i mål och för de som fortsätter finns möjlighet att välja 107km eller 136 km. Så det gör att du kan välja eller ”vika ner dig” om du känner att du fått nog. Jag har hela tiden haft som mål att köra hela, men efter att tränat här några dagar har jag upptäck att det är tuff cykling här. Distanserna betyder inte mycket det är höjdmeterna som räknas.

Vädret spås bli bra till start men sedan regn och åskrisk. Fy för att åka utför på svart asfalt som är våt tänker jag genast.

Lotta och jag före starten. Lite frusna men glada och förväntansfulla.

Väl på dagen är det lite svalt på morgonen men klart på himmelen. Vi rullar ner till startbyn La Villa tillsammans med Lotta och Tony. Lotta och jag ska starta 10 minuter före i damernas startgrupp. De andra är oseedade och står i nästa grupp. Jag räknar med att Johan kommer i kapp mig efter banan, frågan är bara när?

Starten har gått och vi rullar sakta igång, första stigningen börjar snart.

Lotta och jag håller i hop första backen eftersom hon ändå vill starta lugnt. Det är trångt men flyter ändå på bra. De flesta tar det lugnt och vet att det är många timmar i sadeln i dag. Sedan när det börjar luta ner igen åker Lotta iväg i sitt tempo. Jag tycker utförskörningen går bra, några swishar förbi och andra är räddare än jag. Jag liksom fokuserar mera på att cykla än att bromsa nu och på avstängda vägar finns inte så mycket oväntat bakom krönen.

Jag oroade mig nog en del i onödan för utförskörningen.

På nummerlapparna finns namnet och flaggan så många hejar när de åker om och jag med. En tjej med cykeltjejerflaska börjar jag prata med lite. Alltid kul med starka tjejer och den här Karolina är stark, både på cykel och triathlon förstår jag.

Första rundan har några riktiga stigningar, Passo Pordoi 2239m, Passo Sella 2244m och Passo Gardena och Passo Campolongolo 1875m som både börjar och avslutar rundan så de som väljer att gå i mål nu har ändå fått ta höjdmeter. Jag stannar på varje topp och tar på mig västen för det blir lite svalt utför och speciellt i skuggan. Sedan åker den av i uppförsbackarna. Går ju lätt att ta av den i ”farten” uppför men nedför chansas inte. Hade ärmar på mig i starten men de åkte av i första backen.

Passo Giao från ovan.

Stannade och drack lite på stationerna när det passade men måste ju hålla koll på Johan så att han inte missade mig. När vägen delade sig för att åka mellan eller långa hade jag bestämt mig för att det kloka valet var mellan banan. Flera cyklister tvekade i korsningen! Hjälpte ett par kompisar som ville ha en bild på när de skildes åt på olika banor. Men när Johan kom susade han bara ner på långa banan – vi ångrar oss om vi inte tar lång banan!

Jo, så hade det ju varit men kan säga att jag ångrade mig lite när jag kämpade uppför sista stigningen också. Den tuffaste stigningen på banan var till Passo Giao 2236 m, 10km lång och snittlutning på 9,3% . Den var verkligen så tuff som alla sagt ingenstans att vila och bara i början kunde jag växla lite sedan var det lättaste som gällde. En tacksam tanke att jag bytt till lättare utväxling annars hade detta inte gått. Utförskörningen gick bra även om det var blött på sina ställen så här hade det regnat. Nästa stigning var den sista och sedan var det nästan bara utför och lite flackt på slutet. Den var inte brantast, i och för sig 15% på något ställe men det gick så sakta och humöret sjönk som en sten. Kändes som jag ville ge upp med så lite kvar. Sakta segade jag mig fram, Johan fick lov att stanna flera gånger för kramp. Flera cyklister frågade hur det var när de oroligt passerade. – I’m tired, I think I am going to die! Var mitt svar. Flera såg hur trött jag var och försökte muntra upp mig på flera olika språk.

På väg upp för Passo Varparola, har just blivit igång knuffad av ett gäng tokiga Italienare.

Alldeles innan toppen på Passo Varparola 2200m var det en depå. Tänkte stanna och vänta in Johan. Drack lite Coca-Cola och la mig först på en bänk men den var så hård. Lite gräs i diket och jag tippade helt enkelt ikull mig där. Nu trodde alla som passerade att jag var sjuk så jag fick med jämna mellanrum svara -I am okej, just tired!

Ett gäng killar som stod och hejade med flaggor och brandtutor fick syn på mig och reste upp cykeln. Jag satte mig och en kille sprang bakom och knuffade igång mig som om det varit Giro d’ Italia och jag just lagat en punka. En annan kille tutade i mitt öra med brandtutan! (Det här skulle blivit en bra bild men igång kom jag och tog mig till toppen. Nu fick jag nytt hopp och nu var målet att köra så tufft som möjligt utför för att klara den lilla branta backen Muir del Giat-the cat Wall och sedan i mål. Backen är 19% men bara några hundra meter lång. Tyvärr fick jag ett stopp då en annan trött tjej gick så jag fick hoppa av sista biten men tror det gick lika fort som om jag hade cyklat. Det var hur som helst omöjligt att komma igång igen. De sista två km innan mål öppnade sig skyarna men det gjorde ingenting.

I mål till sist!
En mycket talande bild!

Jag skulle klara mig i mål. Man glömmer ju så lätt men tror att det här var det tuffaste jag varit med om. Min tid var inget att skryta om men jag är ändå stolt över att jag cyklade långa banan och att jag tog mig i mål och övervann min skräck för utförskörning.

En kompis som jag skrev lite med om hur loppet varit kommenterade med ett väldigt beskrivande ord. Mäktigt! Ja, det är just mäktigt som det här loppet är.

Facebook Comments

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *