Mountainbike SM 2019

Alla foton: Andreas Kristensson

Hej på er!

Flera härliga dagar i Östersund är nu slut och jag sitter hemma i Motala nu där jag spenderar min sommar, snart tillbaka i Falun! Ni som följt mig vet att jag haft det lite kämpigt under vintern och försäsongen, så att komma hem från SM med en medalj och mitt livs prestation betyder mycket för mig.

Först att avgöras var sprinten (XCE) under torsdagen, det årliga derbyt mellan mig och min vän Ella, jag kvalade med snabbaste tid och självförtroendet växte igen. Gjorde en stabil semi-final där jag rullade i mål som första tjej, nu återstod A-finalen och det enda jag hade i huvudet var GULD. Jag gav precis allt jag hade, det räckte inte till ett guld, men det räckte till ett silver även detta år, tredje året i rad. Jag var så glad och nöjd när jag rullade över mållinjen, vilken bra dag jag hade haft på hojen!

En vilodag med lättrull och cykelfix, då min cykel ballade ur fick jag i sista sekund låna både framgaffel och framhjul av Ella, supersnällt! På lördagen var det dags, XCO 6×5,1km, det loppet jag satsat allt för, där jag förra året tog brons och vann u23-guld. Jag var nervös innan start för hade ingen aning om hur kroppen skulle fungera, senaste tävlingen jag körde var Borlänge tour och där fick jag kliva av.

Starten gick och jag låg med fint i täten, Jenny drog upp tempot riktigt mycket så där fick jag släppa tidigt, hamnade precis som förra året på en fjärdeplats tidigt in i loppet. Jag valde att köra mitt tempo och inte jaga ifatt Ida och Linn framför innan jag kommit in i loppet. Jag gjorde mitt eget lopp, gjorde lite små tabbar, men körde stabilt, sen efter halva loppet börjar jag förstå, efter att många skrikit på mig att jag tar in på tjejerna framför. På näst sista varvet står jag upp i backen och skriker på min bästa vän: ”Jag vill det här så jävla mycket!!”, alltså att ta en medalj.

Ut på sista varvet har jag en minut upp till Ida och Linn som nu bildat en liten grupp. Det är nu jag kom att göra min livs prestation. Jag gav precis ALLT jag hade kvar i kroppen, jag skrek av smärta, det gjorde ont i varje kroppsdel. Jag fick uppleva ett publikstöd jag aldrig varit med om innan, jag fick tider, jag hörde mitt namn, folk sprang efter och skrek på mig, det var MAGISKT! Uppför langningsbacken står jag och skriker av smärta, tar inget vatten, det är nu 28sek till bronset. Med en kilometer kvar tänker jag för mig själv: ”Jag är sprinter, jag kan det här”. Uppför sista backen, ca 500m kvar till mål ser jag Linn långt upp i backen, jag står upp, jag skriker av smärta och undrar hur jag ska orka ta mig i mål, det springer folk brevid mig och skriker allt det har. 8sek från bronset och 34sek från silvret rullar jag i mål, jag lyckades ta in 50sek på ett varv, det är helt sjukt. Jag kunde inte göra något annat än att gråta oavbrutet efter målgång, detta var min livs urladdning.

En medalj skulle varit så roligt, men nu med lite distans ser jag den prestation jag gjorde, hur jag mentalt och fysiskt kunde pressa min kropp till det yttersta. Det var så häftigt att uppleva. Jag ska ta med mig känslan, det var så sjukt!

Nu blir det lugna dagar här i Motala, racen drar igång i augusti igen, taggad på att se vad som händer resten av säsongen!

Ha det!

Facebook Comments

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *