Föräldrars intresse VS barnens intresse….

När vår äldsta dotter var sisådär tre år så gjorde hon premiär i skidbacken!
Vi var i Åre och äntligen var det dags!
Jag kunde redan se och känna lyckan av att vara en familj där ens gemensamma intressen förenar med skratt, upplevelser och utmaningar!

Vi anade att det var lika bra att anlita proffs direkt eftersom mamman i familjen kan ha något sämre tålamod!
Med enorm glädje och närmst självklara tankar om att dottern skulle jubla av lycka när första lektionen var över gömde jag och maken oss bakom en snövall för att spana in när dottern skulle bli trollbunden av skidåkningens magi! 

Så blev det inte…..
-jag ska inte ha de där stolparna på fötterna, ekade över fjälltopparna! 
Arg som ett bi travade vårt barn iväg i pjäxorna hon precis legat på rygg i snön och sparkat sig fördärvad med i hopp om att få av dem, för det gick inte att gå i dem!
Det gick att gå i dem, om man tydligen tänkt lämna lektionen och sina två tröstlösa skidlärare i sticket!! 

Efter dag tre var även föräldrarna tröstlösa…..
Med tunga steg avslutade vi dagen med att diskutera framtida lösningar om det faktiskt var så att man inte får med sig barnet eller barnen på ens egna intressen som gör en lyckligare än lyckligast..
Tror inte vi fann något svar på den frågan…

Som tur var skedde magi dag fyra …
Jag tror hon fick feeling…. plötsligt …
Det där leendet som spred sig och ögonen som glittrade och jag kunde känna det…
Lycka!

Och jag var lika lycklig!
Sen den dagen har vi delat ett av våra stora intressen, skidåkning!
Dotter nummer två var som tur vad inte svårövertalad! 
Hon gjorde premiär på Åreskutan med nappen på tvären och helst full fart framåt! 

Nästa intresse vi delar är ridningen.
Lyckans ost är jag som får hänga med mina tjejer på hästryggen!

Till syvende och sist har vi ju detta med cyklingen…
Det är ju tack vare maken som cyklingen blev mitt intresse.
Och tack vare oss som våra döttrar har cyklingen som intresse… 
eller….
Det är ju just det…
Nu är vi i samma sits som för tio år sedan när vi låg bakom snövallen och höll våra tummar!
Vi vill ju så gärna att tjejerna ska trilla dit…
Få feelingen och ögon som glittrar och leenden som aldrig slutar le…
Än så länge cyklar de med en viss entusiasm, glädjen är som störst på flowiga stigar och när naturen bjuder på sitt vackraste jag!
Men än så länge är det vi, föräldrarna som övertalar till en runda till.. bara en kort jag lovar….

Men snart tror jag att det vänder…

Snart tror jag att det är vi föräldrarna som kämpar för att hänga på i deras tempo!
Håller för ögonen när det ska testas ett nytt hopp eller ett större dropp! 
Jag lovar att berätta när det händer…
När tjejerna får feeling… för det kommer…
Måste komma…. eller……

Frida// Happybickerchicks

Facebook Comments

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *