Race report – Vasaloppet Öppet Spår 26 februari 2018

Jag vet, jag vet, detta är en cykelblogg, men jag måste bara få skriva av mig. En triathlet som kör Vasaloppet utan någon skidträning att tala om, det kan ju fungera som ett avskräckande exempel om inte annat! Detta är en lång berättelse om envishet.

I julas fick jag en gratis startplats till öppet spår (samma 9 mil som Vasaloppet men en annan dag), efter att min syster anmält mig till en tävling om en plats, med världens finaste motivering. När jag då vann så blev jag förstås väldigt smickrad och hade för mycket post-ironman-hybris för att tacka nej till den chansen. Någon gång i livet hade jag ju ändå tänkt göra det. Dessutom fick jag ledigt från jobbet och boendet löste sig på studs, så det var ju inte mycket mer att göra än att hämta upp skidorna ur förrådet.

.

Totalt fick jag ihop 10 mil skidåkningsträning i januari och februari i år. Jag lärde mig åka längdskidor för två år sedan, då jag gjorde Tjejvasan, och hade sedan dess inte stått på skidorna. Men det var ju kul då, så det här blir nog skoj, tänkte jag. Åh herregud, som jag underskattat detta Vasalopp. Nåväl. Till start kom jag iallafall i måndags, -27 grader var det visst. Starten höll jag på att missa för jag var lite väl sen ute med att ta av mig överdragskläderna, så när startskottet gick hade jag tack och lov fått på mig skidorna men inte alla lager vantar och inte stavarna… Haha… Började med att tappa balansen när jag fipplade med vantarna och ramlade nästan omkull efter 50 meter. Jösses. Det var iallafall den enda vurpan att tala om, så det kan jag leva med! Jag hade en startplats långt fram så jag fastnade inte i någon stillastående flaskhals som man hört talas om. Vi satte av uppför den första långa, branta backen i lagom promenadtakt och det kändes helt okej.

Efter ca 5 kilometer kändes det inte riktigt helt okej längre. Efter 7 kilometer kändes det inte alls okej. Det kändes skitjobbigt. Kroppen kändes svag och trött, oavsett hur långsamt jag försökte köra.   Det var bara uppför, uppför, uppför och uppför. Inte sådär brant så att man var tvungen att sicksacka sig upp, utan bara tillräckligt för att jag skulle behöva slita med långsam diagonalåkning. Jag började tänka att det här är ju inte alls roligt, vad är det som händer nu egentligen? Jag brukar ju gilla att tävla och är ju van vid att känna mig stark på cykeln, men nu kände jag mig så kraftlös. Och för varje stavtag så poppade fler och fler såna tankar upp, ”Det här är så hemskt. Det är så hemskt. Det här är hemskt. Jag kommer skriva på instagram sen att det här var hemskt. HEMSKT! Det här är inte kul. Varför gör jag det här? Varför stannar jag inte? Varför startade jag? Hur kan det vara så hemskt?”. Om och om igen, världens sämsta mantra. Vid första energistationen i Smågan ville jag gråta. Och jag inser såhär i efterhand, att det var nog inte för att det egentligen var så fruktansvärt hemskt just då, utan för att jag visste att jag inte skulle tillåta mig själv att bryta om jag inte var tvungen, och att det här skulle fortsätta på samma sätt hela dagen. Jag hade bestämt mig för att göra vad jag kunde, och bröt jag för att det kändes tungt så hade jag inte gjort allt jag kunnat. Jag hade ändå föreställt mig att det skulle kännas bra i början och sedan bli jobbigare och jobbigare, inte att det skulle kännas kasst från start. Det knäckte mig att det inte kändes bra ens första milen. Jag kände mig dum som tänkt att jag skulle klara detta så oförberedd. Men, istället för att gråta drack jag sportdrycken, tog några djupa andetag och fortsatte vidare. ”Inte än, inte än” tänkte jag om möjligheten att ge upp. Andra milen, mellan Smågan och Mångsbodarna, var den absolut tuffaste biten av hela loppet. Jag var så brutalt nedtryckt i skorna av min egen hjärna, och kroppen kändes så seg.

Efter tre mil så började äntligen lite vettigare tankar leta sig in i huvudet. Jag tänkte ”just exakt i detta ögonblick så känns det inte hemskt, det känns helt okej just nu, och då kan jag fortsätta mata på”. Ibland så kändes det brutalt jobbigt, och då stannade jag, vilade någon minut och fyllde på med energi, och sen gick det lättare igen. Jag började påminna mig själv om att detta bara var en enda dag i livet, sen skulle det vara över. Jag tänkte på andra personer som klarat mycket större utmaningar, för att få lite perspektiv. Jag insåg tillslut att detta ändå var något frivilligt som jag gör som en utmaning för att visa hur stark och bra kropp jag ändå har, och det är inte heller någon annan som tvingat mig till detta. Jag påminde mig om att jag faktiskt ville gå i mål. Jag ville sluta åka skidor, men jag ville ännu hellre få gå i mål. Jag tänkte på alla personer som hejade på mig, och fick hela tiden notiser i min pulsklocka om att folk skrev meddelanden till min telefon, och fick kraft av det. Det gjorde otroligt mycket att känna att jag hade folk med mig i spåret, även om jag åkte ensam. Dessutom började det ju efterhand komma nedförsbackar också, och varje gång jag fick ställa mig i utförsposition och bara svischa ner så kändes livet härligt igen för en kort stund. Det fanns inte på kartan att försöka ta i eller öka farten, men jag kunde fortsätta mata på, så då gjorde jag det.

Såhär i efterhand känns det konstigt och lite larvigt att jag kunde känna så starka känslor under loppet. Herregud, det är ju bara en lek, jag kunde ju ha låtit bli om det nu var så jobbigt. Men det kändes inte så där och då. Man fylls upp av alltihop på nåt sätt, jag kan inte förklara det. Märkligt hur det kan kännas så viktigt att lyckas åka skidor från Sälen till Mora, men just då fanns bara det. Det kändes så viktigt att bevisa för mig själv att jag kunde klara det trots att jag egentligen rimligen borde ha låtit bli. Jag fascinerades verkligen över att envisheten var en så otroligt stark kraft. Jag visste inte att jag hade ett sånt pannben att jag kunde hålla på i 11 timmar med nånting som kändes så pass tungt både fysiskt och mentalt.

Till och från under hela loppet fick jag kramp i triceps, framsida lår, ljumskar och framsida underben, men tack och lov aldrig någon ihållande, utan i utgångspositionen och ändläget av staktaget liksom, och det gick alltid över efter en liten stund. Vid tre mil fick jag skoskav, men besvärades inte så mycket av det förrän i duschen efteråt när vatten silade ner på mina blödande hälar… Oooops. Kylan gjorde ju sitt till att snön var sträv och långsam, men jag var bra klädd och frös faktiskt aldrig.

Inte förrän jag var på upploppet och såg målgångsportalen kunde jag slappna av och verkligen vara säker på att jag hade klarat det, och känna mig glad och stolt. Fram till den sista kurvan hade det varit ”fortsätt, bara fortsätt, inte sluta än…”. Grät en liten skvätt efter målgången av lättnad att det var över, glädje över att jag klarade det och ledsamhet över hur jobbigt det hade varit.

Utmaningar i all ära, men framöver vill jag vara bättre förberedd till tävlingar jag ställer upp i. Jag har bevisat för mig själv att jag har ett jäkla pannben, och känner inget som helst behov av att göra om något liknande stolleprov… Och jag vill inte åka skidor mer inom en överskådlig framtid. Känner mig fortfarande lite överväldigad av den här upplevelsen, och oprovocerat gråtmild.. Det kan bero på sömnbristen efter en icke fungerande tåg-hemresa också i och för sig. Hur som helst är det skönt att ha fått skriva av mig. Tusen tack alla fina vänner för all pepp och gratulationer. Tack Stina för husrum, mat och skjuts överallt i Sälen. Störst tack till min hjälte-vän Tobias som hämtade mig på natten i Emmaboda när jag satt fast på ett tåg i snöstorm på vägen hem till Kalmar igen. Nu ska jag vila.

Facebook Comments

8 reaktioner på ”Race report – Vasaloppet Öppet Spår 26 februari 2018

  1. Hoppas att du njuter av att ha genomfört ett riktigt tufft lopp. Tycker att alla som åker hela är jätte-duktiga. Unna dig något som belöning starka tjej. Grattis.

    1. Ja det gör jag nu, det ska bli kul att titta på TV-sändningen i helgen och veta att jag faktiskt klarade det! Tack så jättemycket!

  2. Vad bra skrivet, stort grattis till prestationen! Urstarkt och supertufft att du tog dig igenom trots allt!

  3. Så jädrans grymt av dig! Att kämpa mot sitt eget huvud i 11 timmar är inte lätt. Bravo!! 👏🏼

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *