Att vara skadad

Jag började cykla i mitten av 2003, jag körde Vätternrundan som motionär och det var början av min cykelkarriär. Jag började cykla för att jag inte kände mig ”klar” med idrottandet, jag hade tidigare blivit tvungen att sluta med alpin skidåkning pga av en knäskada som aldrig skulle bli bra efter 5 operationer. Min cykelkarriär har varit väldigt brokig då jag har haft många skador i den här sporten också. Ibland undrar jag varför jag ska bli ”testad” så många gånger och det börjar bli jobbigt att höra de uppmuntrande orden ”du kommer tillbaka starkare än någonsin”. Fast i mitt fall kanske det ändå är så. Samtidigt som jag har haft en fraktur på ryggraden, ett brutet bogben samtidigt som en helt krossad armbåge, ett brutet nyckelben, en fraktur i handleden, 3 brutna revben, en hjärtoperation och en långvarig lunginflammation så har min karriär ändå hela tiden gått uppåt. Förra året var ett sådant där dröm-år för mig då jag vann nästan allt jag ställde upp i och allt bara gick som på räls. Men nu sitter jag i skadesitsen igen och det här året är så gott som över innan det knappt hann börja. Ska jag verkligen komma tillbaka en gång till och kan jag verkligen bli starkare än mitt otroliga 2017??? Ja, det är saker jag undrar just nu när jag sitter med mitt ben i paket och har kryckorna liggandes bredvid mig….

Min styrka som cyklist och idrottare är det mentala och att alltid se det positiva och att ha roligt samtidigt som det är allvar i tävlandet. Jag är en stark person samtidigt som jag måste erkänna att alla dessa skador blir jobbigare och jobbigare att ta sig igenom. Jag kommer att vara 43 år nästa gång jag kan tävla och återhämtning blir svårare och svårare ju äldre vi blir. Något jag har lärt mig genom åren är dock att med motivation att komma tillbaka till högsta nivån hjälper återhämtningen och det går aningen fortare.

Just i skrivandets stund är det 2 dagar tills starten av Cape Epic, årets största mål för mig och min team partner Esther, den tävlingen som vi skulle försöka försvara vår titel från 2017 på, men istället för att göra de sista preparationerna inför tävlingsstart sitter jag på dag 10 efter operation av baksidalårmuskeln som helt hade gått av. Det här är den mest komplicerade operationen jag har gjort (vad jag som icke läkare vet i alla fall) och den där rehabiliteringen är som längst. Det är mentalt jobbigt att se och höra de som ska iväg och köra tävlingen, däribland min sambo.

Jag har några mål kvar som jag vill försöka uppnå under min cykelkarriär så jag lovar att komma tillbaka och göra mitt bästa för att ”komma tillbaka starkare än någonsin” en gång till! Olyckor och skador händer oss alla på något sätt och någon gång, det gäller bara att hantera dem på rätt sätt och även om vi är starka och tar oss igenom detta så är det viktigt att vara ledsen och besviken också, det är tillåtet!

Vi ses på stigarna snart igen!

 

Facebook Comments

2 reaktioner på ”Att vara skadad

  1. Inspirerande läsning att lyckas komma tillbaka så många gånger, tack för att du delade med dig. Vad tråkigt med muskelskadan (och såklart Cape Epic), hälsan och kroppen är viktigast – ta hand om dig.

    1. Tack Sofia! Ja, hälsan kommer alltid först, något man får lära sig som cyklist 😉

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *