Formentor och Sa Calobra

Hej på er hemma i Sverige?

Jag tänkte berätta lite om hur jag har det i Mallis men eftersom detta underbara ställe har så mycket fantastisk cykling att erbjuda så delar jag upp det i två inlägg.

Jag flög hit i redan söndags men måndag var första cykeldagen med sikte på fyren i Formentor.

För er som, precis som jag, inte har cyklat i berg innan så skulle jag säga att denna utflykt var en perfekt första cykeltur?

Jag var lite nervös innan att vara långsammare än de cyklister jag hade pratat ihop mig om att cykla med men det har hittills fungerat såå bra✨ Transportsträckorna cyklar vi tillsammans i klunga och sen får alla ”klättra” och cykla utför i eget tempo så väntar vi sedan in varandra vid passade ställen.

Men tillbaka till Formentor

Efter några mils klungkörning ut genom stan där jag redan hade ett stort leende på läpparna pga härligt väder, fina vägar och massvis av palmer var det dags att cykla mina allra första serpentinvägar?

Det var helt otroligt! Visst är det jobbigt när det går uppför men inte alls på det sättet jag trodde. Bara slå i lägsta växeln och tugga på uppåt så gick det finfint och samtidigt matas man av all fantastisk omgivning. Väl på toppen tog vi en kort foto- och kisspaus innan det var dags för nästa häftiga upplevelse. Utförscyklingen? Snabbt, fint och härligt. Det går liksom inte att inte vara tacksam över livet när man upplever allt detta. Jag som är en fegis har redan tänjt så mycket på mina gränser och det får mig att känna mig så modig, stark och levande.

Totalt samlade vi ihop 9,5 mil och 1100 höjdmeter tuff och magisk cykling?‍♀️✨

Dag 2 innebar Sa Calobra, 13 mil och 2126 höjdmeter.

 

Jag visste att det skulle bli en tuff cykeldag på inte lika fräscha ben som igår, men det kändes ändå inte nervöst. Bara spännande☺?? Gårdagen hade vart underbar och jag ville ha mer!

Först cyklade vi några mil i klunga, några halvlånga klättringar och utförsåk innan vi nådde toppen. Här vände några om men för mig och de allra flesta väntade mitt livs utförsåkning?

Jag kan omöjligt beskriva den häftiga känslan av de långa serpentinvägarna ner som aldrig aldrig aldrig tycktes ta slut. Jag grät faktiskt lite för att allt jag såg var så överväldigande. Väl nere på bottnen fanns ingen ångest över vetskapen att jag skulle cykla upp utan mest lättnad över att mina händer som krampaktigt jobbat flitigt under lång tid med bromsarna äntligen fick slappna av:)

En snabb high five med mina underbara rumskamrater och sen la vi i lägsta växeln och trampade uppåt.

Det var brant, riktigt tufft och efter över en timme när jag äntligen var uppe på toppen igen, lättad att jag hade fixat det (inte för att man hade något val??) så grät jag lite till? Jag är en känslomänniska så släng in en stor portion trötthet på det så brukar tårarna komma som ett brev på posten. Men det var bra tårar:)

Vi åt sedan lunch på toppen och rullade en lång bit hemåt innan jag avslutade dagen med 1000m välbehövlig simning för att sträcka ut kroppen.

De två första dagarna har vart bland de bästa i mitt liv och till alla er som gärna hade velat åka på en sån här resa men kanske är osäkra om ni är ”bra” nog så vill jag bara skicka alla uppmuntrande peppande ord jag kan. Det är ingen tävling, det kan gå i vilket tempo som helst, och det finns alltid ett fik eller korsning längre fram där man kan möta upp sina cykelkompisar om (oftare:när) man cyklar olika fort. Och det man får förutom grymt bra träning är minnen för livet? 

Det kommer mer Mallis-läsning för er som är nyfikna längre fram. Om någon vill se fler bilder så kan ni kika in min instagram: https://www.instagram.com/elinakivi/

Ha det bäst så länge:)