Hemma igen och galet långt inlägg om Mallorca

 

Tänk hur galet fort tiden går.. innan Mallorca var focus och tankar på att komma dit ha med sig allt och leverera, på Mallorca var nerverna på helspänn och jag rätt nervös och orolig för loppet och nu efteråt har luften gått ur mig lite…

Mina tankar var att verkligen skriva om allt som hände vid uppladdningen av loppet med känslorna i huvudet och i kroppen så ni verkligen fick vara med mig på hela min ironman vecka… Ja så blev det tyvärr inte men livet och nerverna kom i mellan lite men jag ska försöka berätta lite så här i efterhand.

Innan resan trodde jag verkligen inte på mig själv och var rädd för att min kropp och knopp inte ville och skulle klara prestationen en halv im distans så jag försökte tänka bort onda tår och låg självkänsla och bristande simträning i vinter. Talade om för mig själv att jag nog behåller tankarna för mig själv ett tag och biter i hop…. men det är inte så lätt att peppa sig själv och försöka övertyga sitt eget huvud som gick i helt andra tankar.

Därutav lite ofrivillig paus i bloggen, jag hade svårt att skriva ner det jag kände för jag lovade mig att inte uttala högt att jag inte riktigt trodde att jag skulle fixa det här igen. Att sätta ord på känslorna gjorde mig rädd för att de skulle ta fäste på riktigt och bli sanna, så jag åkte till Mallorca med huvudet i sanden och slutade tänka helt… på tävlingen alltså! Och det hjälpte.

Väl nere på Mallorca så gick tankarna på att leva i nuet, simma i vattnet och känna ett lugn och en ro och inte prestation och tävling. Jag skulle knappast bli en bättre simmare än när jag kom ner så bara ner i vattnet och få en positiv känsla. Jag lyckades… iaf till dagen innan race!

Dag nummer två. Skruva i hop cykeln… provcykla och simma. Vattnet var mindre läskigt och ja jag kände mig till och med som om jag var bättre än sist. Simmade halva delen av banan och när känslan var positiv gick jag upp. Kanske var det här som jag någonstans började tro på att det kanske skulle gå ändå? Att kunna ta mig ända in i mål men många tvivel hann passera och vända upp och ner på både humör och känslor.

Dag tre och dags för registrering och nu började jag nog förstå varför jag var där. Mer och mer peppades jag av spektaklet ironman och det som byggdes upp i alcudiabukten. Mängder av likasinnade  och supportrar började samlas i samhället och känslan att snart få köra loppet började kännas aningen bättre och så byggdes även självkänslan och självförtroendet till det bättre. Till saken hör att jag för det mesta tror på mig själv och brukar ta saker med ro och glädje så upplevelsen att tveka var ny och lärorik.

Så fortsätter veckan, simning varvat med härlig cykling och uppladdning med mat och vila. Ja och nån liten stund i en solstol på kvällskvisten hanns nog med också vill jag minnas 😉

Sedan kom fredagskvällen och noga planerat och strukturerat inför lördagen så kom tårarna och trycket lättade lite, nervositeten mojnade och jag somnade men sov lite och lätt och alldeles för få timmar som vanligt innan race.

Dagen med stort D och racedag. Vaknar tidigt, frulle och ombyte… pumpa däck och fylla på med mat och dryck på cykeln, här vaknar jag till och känslan att jag vill komma i mål i eftermiddag känns tydligt. Tiden rinner i väg och det är dags för ombyte och uppvärmning i vattnet innan fållorna väntar. Jag väljer en fålla med tid på ca 50 minuter.. något snabbare än vad jag nog kan prestera men jag måste tänka på reptiden på berget.. uppe senast 12.10 det kommer blir lite tajt är jag medveten om. Det stressar mig att tiden kortats av med tjugominuters sedan förra året och att jag måste ligga i något för att hinna. Starten går och nu är det en spänd väntan på att komma i väg, tårarna kommer igen. Trycket och nervositeten lättar och jag tänker som sist…jag gör mitt bästa och ser hur långt det räcker, ingen stress och press utan bara lungt och sansat framåt bit för bit. Det funkar bra och jag struntar i klockan i tiden och i de andra, kör i mitt tempo och är glad, jag ska fixa detta igen…

Upp från vattnet och klockan visar bättre tid än förra året. Glad och kissnödig springer jag mot cykeln förbi den peppande publiken och några bekanta som hejar och ropar.. jag grejade det.. nu bara två moment kvar. T1 är lugn och skön, stressar inte och får en skön start på cykeln. Trampar i gång benen och tänker… den här grenen är den bästa! Det går bra och jag stöter på en vän och vi följs åt en bit, han peppar och pushar mig lite… du måste cykla lite fortare om du ska hinna upp. Jag vet.. vid 36 km av de 90 och uppe på berget måste jag vara senast tio över tolv. Och med max 3.15h sedan start.. är lite seg och trött, äter och tuffar på. Vid kilometer 27 då börjar backen 7-10 % uppåt i nio kilometer och här är det varmt, vackert och jobbigt. Jag njuter av de vackra vyerna för det går ju inte så fort 😉 Väl uppe på berget och med de 36 km cyklade har jag tid till godo och jag känner mig lite lugnare, nu är det nerför! Nerför en lång bit, snirkliga vägar ner för att sedan mynna ut i en någorlunda ”normal” profil.. här kommer lite motvind och jag får kämpa på. Banan vänder riktning vid 60 km, tre mil kvar och jag får vinden med mig… härligt! Flyger fram och njuter!! Aldrig cyklat så fort, lätt och med massor av energi kvar. Jag äter och dricker och trampar på.. bästa delen! Jag mår bra och är glad, inget kan stoppa mig nu… en hel timme tillgodo på sista milen och jag njuter verkligen av cyklingen. Med tankar på att nu kommer jag verkligen fixa detta kommer jag till T2 byter skor, dricker och smörjer in mig med solkräm. Nu är det bara de sista 21 kilometerna kvar.

Skrev jag bara? Jag menar förstås inte bara 21 km utan sista grenen kvar och för mig den tyngsta just nu. Jag har berättat om mina onda tår som skapar problem med fotosättning vid löpning och ger mig värk inte bara i fötterna utan upp i fotled och knä. Så löpningen är lite tuff för mig just nu. Innan Mallorca har jag inte kunnat löpträna längre sträckor så dessa 21 km kom att bli tuffa. Jag sprang på och fick gå vissa partier, åt och drack bra. Magen krånglade lite efter de sista gelsen jag tog på cyklingen men lugnade sig en halv mil in på löpningen. Så med tankarna på att jag nog skulle kunna slutföra loppet tuffade jag på och led lite som man gör efter många timmar på benen. Men det gick hyfsat bra och jag ökade till och med farten efterhand trots smärta och krampkänningar, Kroppen gjorde ont men som i slutfasen av alla lopp glömmer man ju allt sådant när kroppen fylls av endorfiner och publiken hejar på… Im a finisher! Ja jag gjorde det! Puss och kramfest i målfållan och ja… det är inte exakt som pippis talesätt utan nu vet jag att …. även om man har gjort det tidigare så kan man greja det igen och det är skönt att veta… tills nästa gång 😉

Tack för att ni läser, det blev långt och bara skrivet från hjärtat och med känslan så här nästan två veckor senare. Jag känner mig glad och stolt och pigg igen, redo för nya utmaningar!

 

 

 

Facebook Comments

2 reaktioner på ”Hemma igen och galet långt inlägg om Mallorca

  1. HÄRLIGT JOBBAT! Grym prestation, grattis vad stark du är! Jätterolig och medryckande läsning, kändes nästan som om jag var där själv… 🙂

  2. Fantastiskt!! Så kul att läsa. Blir peppad och tänker att jag också kommer klara det i Borås. Tack för att du delar med dig.
    Kram

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *