Världscupdebut blev till ambulansdebut

Hej, längesen nu!

Efter fiskumrittet har jag hunnit med lite fler race, bland annat årets första swecup som gick i Säter. Årets första race där jag känt att jag fått ut allt jag kan, haft roligt och cyklat riktigt bra, en tredjeplats och ett leende på läpparna åkte jag hem med då. Veckan efter var det det årliga etapploppet i Oslo, Rye bikefestival som är ett S1 race, tre tuffa etapper fördelade på tre dagar. Hade en riktigt bra dag på lördagen när XCC avgjordes och tar med mig den känslan. Trotts ett riktigt kasst race under fredagen och söndagen lyckades jag åka hem med 10de platsen i totalen, skoj!

Klev av racet i Vårgårda av den enkla anledningen att min kropp sa ifrån, det gick helt enkelt inte. Veckan efter det väntades min första världscup, i Albstadt på en bana jag hört ska vara tuff och ännu tuffare om det har regnat. Jag var väldigt taggad på att åka ner dit och få köra ett race där.

Men redan på träningen under lördagen kraschar jag rätt illa vid en A-linje, vilket resulterade i att jag fick åka ambulans första gången i mitt liv. Mycket testades inne på sjukhuset och jag åkte hem svullen i ansiktet, lite sår och väldigt mörbultad. De sa ingenting om någon hjärnskakning då, bara att jag skulle höra av mig om det blev värre.

Men efter två dagar med konstant huvudvärk sa Annie till mig att det är en hjärnskakning jag fått så vila utan tv, dator osv stod på mitt schema. Legat i min säng hela förra veckan i stort sett, har inte kunnat göra något mer för huvudvärken har gjort så ont. Korta promenader klarade jag av på kvällen, sen blev jag tokslut. Mina vänner har ställt upp så mycket för mig, handlat åt mig, skjutsat runt på mig och sovit med mig när jag inte velat vara själv.

Efter några vändor hos läkaren 10 dagar senare då huvudvärken inte gått över fick jag höra att det är en allvarlig hjärnskakning jag fått, tråkigt nog. Men fick klartecken att börja göra saker, även cykla 30min och känna efter. Så idag, 13 dagar senare har jag faktiskt cyklat 45min lugnt, var av 10min i skogen, lycka!

Det är en lång väg tillbaka, men jag mår bra och lyssnar riktigt mycket på kroppen och ökar allt stegvis. Imorgon blir det 45min igen, på söndag ökar jag till 1h om det känns okej. Jag brukar bli väldigt rädd när jag skadat mig innan, trotts att jag aldrig har skadat mig såhär illa innan. Men nu, när jag cyklade lite i skogen kände jag bara glädje, ingen rädsla, jag känner mig trygg på min cykel och det känns otroligt skönt att det mentala finns kvar. Min motivation är på topp och jag kommer ta detta i lugn takt, vet inte när mitt nästa race blir, men säsongen är lång!

Stort tack till alla ni som har ringt och skrivit till mig, tack för allt stöd!

Ha det gott!

// Alina

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *