Borås Triathlon Race report

Så kom dagen då det äntligen var dags för race. Jag var nervös, väldigt nervös….

Min första Halva Ironman. Tankarna snurrade i huvudet dagarna innan. Hade jag tränat ordentligt, skulle jag klara värmen och hur tuff var egentligen cykelbanan som alla pratade om? Kan man verkligen klara ett sådant här lopp utan att man haft en coach som lagt upp ett program? Var jag naiv som trodde att jag kunde göra det här på egen hand? Nervositeten tog över min hjärna helt enkelt.

Raceday:

Jag ställde klockan på 06.00 och åt frukost precis samma som jag brukar äta. Jag drack ett glas resorb och gjorde mig klar för att åka till startområdet. Det var varmt ute trots att klockan bara var strax efter 07 på morgonen när jag kom till Almenäs. Jag hämtade min nummerlapp och checkade in cykeln. Gjorde iordning alla mina saker och försökte gå igenom alla steg i huvudet för att inte glömma något. 8.40 var det dags för briefing och starten skulle gå strax där efter.

 

Vid det här laget fick jag ändå en känsla av att: Nu kör jag bara!

Jag hade bestämt mig för att ta ett moment i taget och jag visste att om jag klarade simningen så var det en vinst i sig. Just simningen har som ni kanske förstått varit en lång resa för mig. Att simma 1900m i öppet vatten var för några år sedan helt otänkbart. Jag kunde knappt gå i en bassäng utan att få panik.

Starten gick och vi var igång. Det var en skön temperatur och jag hittade ganska snabbt en bra rytm och en plats där det inte blev för trångt. Ingen panik, och simningen kändes riktigt bra. Man simmade två varv runt en udde och efter första varvet var man tvungen att springa upp på land i några meter för att sedan hoppa i igen. För min del var det ganska skönt för det kändes som en liten vila. Jag valde att inte ha någon klocka på mig under simningen. Tiden var helt oviktig i sammanhanget. Men när jag kom upp ur vattnet och var tillbaka så tittade jag på klockan som redan satt på cykeln och insåg att jag måste simmat på lite drygt 45 minuter vilket är helt overkligt bra i min värld. Jag fick massa ny energi och kom iväg på cykeln ganska snabbt.

Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig under cyklingen så jag tog det ganska försiktigt i början. Stigningarna kom ganska tidigt och när jag efter 3km redan hade mjölksyra i låren och snittade ca 15km/h så kände jag bara att det här kommer ta tid…

Men jag trampade på och trots att det var jobbigt så var det så kul. Det var väldigt vacker miljö och jag delade upp banan i huvudet i olika etapper. Efter 45km skulle man vända och köra samma väg tillbaka. När jag kommit ca 33km började jag möta cyklister som redan hade vänt. Helt otroligt snabba!!

Jag försökte hålla ett jämnt tempo men backarna sög i benen. Jag lyckades ändå snitta ca 23km/h hela vägen. Jag räknade hela tiden ner mil efter mil och försökte få i mig ordentligt med energi. Helt plötsligt var jag tillbaka i växlingsområdet , jag hade cyklat på 3:53 och det var dags för löpning, mitt säkra kort, trodde jag….

Jag bytte snabbt till löparskor, fick i mig en gele och drog iväg. Efter ca 3 km fick jag problem med magen. Jag har aldrig varit med om fenomenet ”löparmage” men jag brukar inte heller dricka så mycket sportdryck som jag gjort under cyklingen. Jag började fundera på att bryta och det gjorde mig lite ledsen för i övrigt kände jag mig stark. Men löpningen gick 3 varv så jag visste att om jag bara klarade 4km till så skulle jag vara i växlingsområdet och där fanns toalett. Så jag började gå och springa om vartannat. Kom fram till växlingsområdet, hittade en toalett och övervägde återigen att bryta. Så tänkte jag på min son som väntade i mål. Han som peppar mig så mycket i min träning och alltid hejar under lopp. Skam den som ger sig, två varv till skulle jag klara. Jag hade såklart tappat mycket tid men jag skulle klara det. Jag fortsatte varva gång och löpning och även efter andra varvet fick jag pausa för ett toalettbesök. Jag har nog aldrig haft en så dålig kilometertid men vad gör det. Jag gick i mål på min första halva Ironman på 7h 10min och där stod sonen och väntade stolt som en tupp över sin mamma. Jag är så glad över den här resan, att jag vågade, att kroppen orkar, att jag har hållit mig frisk och att jag kan plocka fram pannbenet när det behövs. Nu väntar nya utmaningar och nya planer och mål ska sättas men först ska jag njuta av den här prestationen. Vi hörs snart igen! //Frieda

 

 

 

Facebook Comments

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *