Mörksuggejakten 70km

Som jag nämnde i mitt senaste inlägg körde jag Mörksuggejakten 70km i Rättvik för någon vecka sedan. Det blev väldigt spontant då jag samma vecka som vi skulle upp till Dalarna för Vansbrosimmet såg att loppet gick av stapeln dagen efter Vansbrosimmet och vi skulle åka hem under måndagen vilket möjliggjorde deltagande i Mörksuggejakten.

 

Det bestämdes sent på kvällen att vi skulle köra och det var som sagt dagen efter Vansbrosimmet. Packade ordning lite grann inför loppet.

 

Kraften har inte funnits i kroppen på ett par veckor och visste väl egentligen att det inte skulle finnas så värst mycket att kräma ur på loppet heller. Men jag ville köra för jag har hört att det är ett fint lopp att köra. Stor eloge till Mörksuggejakten som arrangör då det var väldigt enkelt att efteranmäla sig och det gick väldigt smidigt att hämta ut nummerlappen.

Mysigt evenemang med start i ”gropen” eller vad man ska säga där alla höll till. Det började med uppförsbacke innan vi tog oss genom staden på bilvägarna och sen väntades alltså 5km klättring. Jag hörde innan start att det var ca 3,5km uppför. Kollar ner på klockan och vi närmar oss en klättring om 3,5km och jag började le lite inombords, och så fortsatte det i 1,5km till. Ja vad kan man göra annat än att trampa på. Efter klättringen kom ett skogsparti där det även hade skett en olycka för en av elitåkarna. Hjälp fanns på plats och sjukvårdare var på väg vad jag kunde förstå, hoppas verkligen att det gick bra!

 

Första 30km gick väl helt okej och kändes väl helt okej. Fick en bra rygg som jag kunde hålla i 10km sen gick lusten liksom ur mig. Mellan 40-60km hade jag lika gärna varit på väg hem från jobbet i lugn och ro. Jag såg till att få i mig energi med jämna mellanrum från start och tog en extra gel med koffein i hopp om att få någon form av effekt, placebo eller inte, men jag hade hoppats på en liten gnutta energi. Den uteblev.

 

I 20km brottades jag verkligen med om jag ens skulle fortsätta loppet, fortsätta – bryta….

 

Det var jobbiga kilometer både fysiskt och mentalt. Den mentala biten brukar sällan svikta men här kände jag nästan inte ens igen mig själv. Lite läskigt, men också ett bevis på att hela jag behöver vila och fylla på med all form av energi.

Min man agerade coach & fotograf 😉

Jag reviderade mitt mål ytterligare – att ta sig i mål. Stressande att se klockan ticka på men kilometerna kvarstår. Efter den här tunga perioden av loppet kunde jag ändå komma igen lite grann och de sista 6-7km var lite mer vad jag tycker om för bana. Nästintill singeltracks i skogen! Hamande dessutom bland några goa killar som hejade på i de sista backarna och jag kände mig lite sådär malligt stark när jag ändå kunde hitta lite extra kraft för att trampa om några stycken 🙂

Summa summarum, kul att ha cyklat ett lopp jag inte cyklat förut, men med facit i hand skulle jag ha påbörjat min semestervila.

Vi sätter helt enkelt bara en enkel ”check på det loppet” och lägger det till handlingarna.

Facebook Comments

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *