Masters-NM

Nu har helgen sjunkit in. Jag har ju inte kört så många lopp i år men sedan tidigt på sässongen ville jag gärna göra bra i från mig och vara i form till masters-NM som gick i Ås, strax syd om Oslo. För ett par år sedan älskade jag att köra tempolopp men eftersom min träningstid har gått ner har jag valt att lägga de allra flesta timmarna på landsvägscykeln men tänkte ändå vara med på båda loppen.

Rob och jag åkte på fredag eftermiddag. Tävlingssekretariatet var på hotellet vi bodde i så efter att ha hämtat våra nummerlappar gick vi och mätte in tempocyklarna. För min del känns det inte som om måtten är någon verklig restriktion men Rob som är längre och har långa armar och ben, använder sig av ett undantagsmått för att få lite längre räckvidd, annars slår hans knän i.

Efter det åkte vi och tog oss en titt på tempobanan, tyvärr var vi sena så vi hann bara köra bil runt, normalt skulle jag vilja cykla den så att jag får en bättre känsla för den men en biltur fick räcka. Banan var kuperad och det fanns nog inte ett enda platt parti i den, dessutom var det en hel del svängar i den så den var helt klart jätterolig! Linjeloppet skulle delvis gå på samma bana så i och med den turen hade vi sett det mesta av vägarna vi skulle köra lopp på.

På lördag morgon kördes tempoloppet om 29km. Jag hade ett skapligt lopp, jag visste att jag inte hade en chans mot Cecilia som dessutom är regerande världsmästarinna, utan fokuserade helt på att försöka få upp pulsen och hålla den (jag har ingen effektmätare på tempocykeln) och att ha en så bra känsla som möjligt på cykeln. Kilometrarna gick fort och eftersom det var så omväxlande och mycket att tänka på försvann de första 20km snart. Både Rob och jag tyckte att den värsta delen av banan verkade vara mellan 21 och 27km och det stämde! Det var uppför med vissa inslag av branta nerförsbackar och så en vägg… Eller åtminstonne en riktigt brant backe… Hade jag varit på min landsvägscykel hade den inte känts lika illa men i och med att växlarna är svårare att komma åt på tempohojen blev den ytterligare utmanande. Hur som, jag tog mig runt och min tid räckte till en andraplats som jag var jättenöjd med.

Det var extra kul att mina föräldrar kom och tittade. Jag tror att pappa blev lite sugen på att skaffa en snabbare cykel, han trampar just nu runt på farmors stadscykel.

Dagen därpå var det dags för linjeloppet som var 75km. Alla kvinnor mellan 30 och 44 år startade i samma grupp, vilket är både bra och dåligt. Det blir ju inget lopp om grupperna är för små men samtidigt så blir det lite svårt att köra lopp med personer man inte tävlar mot, och de olika lagen kan hjälpa varandra mellan åldersgrupperna. Slutsatsen är alltså att vi behöver bli fler 🙂 kom och tävla!

Jag gillade banan, den passade mig rätt bra och gruppen var jättebra, många superstarka cyklister. Den delen av banan jag inte körde på tempoloppet hade en del längre uppförs- och nerförsbackar samt en blåsig långsida med motvind och kantvind. Loppet i sig var riktigt kul, det var många attacker och jag försökte själv komma i väg några gånger men det var ingenting som höll sig. I stället kom ungefär hälften av de som startade till de sista kilometrarna och sista backen tillsammans. Mitt fokus låg på min position i klungan (det var en smal väg) och att hålla koll på var ’mina’ konkurrenter låg så när jag kom in var jag strax bakom vinnarna av de andra klasserna men jag var först i mitt lopp 🙂 Gissa om jag var glad!

 

Innan tempoloppet åt jag en gel och hade med mig några deciliter vatten. Jag tror att jag drack lite av det. På ett så kort lopp brukar jag inte ta med vätska men eftersom jag knappt kört någonting i år tänkte jag att det var bättre att ta med än att bli görtörstig halvvägs.

Inför landsvägsloppet åt jag en halv bar. Min mage var lite bubblig och konstig och ville inte riktigt att jag skulle äta någonting men det kändes som ett dåligt alternativ. Under loppet åt jag två gels, den första efter ca en timme och den andra en halvtimma senare. Jag hade med mig vatten i de fina flaskorna från Kalas och cykeltjejer och drack 1.5 av dem.

IF Fröy som ordnade tävlingarna gjorde verkligen ett toppenjobb – allt gick friktionsfritt och bansträckningarna var helt fantastiska så ett stort tack till dem och alla deras funktionärer. En sak man inte tänkter så myckte på när man tävlar själv är just hur mycket frivilliga som behövs. All planering, folk i varje hörn på banan, ledarbilar, sekretariat, personer som tar upp och ner skyltar och markeringar, domare, ambulanspersonal etc. Alla gör en jätteskillnad och jag är otroligt tacksam över att loppen inte bara var trevliga och roliga, utom dessutom så säkra som cykellopp blir 🙂

Ha en bra vecka!

Facebook Comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *