Slutrapport Giro delle dolomiti

På tisdagsmorgonen var det dags för tredje etappen, Sellaronda, men när klockan ringde 05:30 var jag i ärlighetens namn inte vidare sugen. Jag var så trött! Trodde inte att jag skulle få igång kroppen överhuvudtaget.. men några koppar kaffe senare kändes det betydligt bättre. Denna etappen var den absolut svåraste rent mentalt. Den var lång med många höjdmeter och dessutom var tävlingssträckan lagd långt in i loppet, närmare bestämt efter 92km och runt 2800 höjdmeter. Hur lugnt man än cyklar fram tills dess så blir benen rättså manglade. Huvudet med. Vi hade cyklat i 6 timmar i varierande temperatur (19-38grader) när vi såg startportalen! Jag hade sett till att dricka och tillföra energi var 15:e minut ända sedan starten på morgonen och varje gång jag druckit sportdryck eller ätit något varvade jag på min cykeldator. Gillar att ha stenkoll! Jag är säker på att detta är en stor del i att jag lyckades hålla fokus hela vägen fram tills det var tävlingsdags. Jag kände mig så in i bombens sugen på att köra ”på riktigt” och inte hålla igen som de andra dagarna. Sagt och gjort! Pussade Brian lycka till ❤ Dumpade vattnet i ena flaskan och sen satte jag fart. 9km och 589 höjdmeter senare rullade jag in som 12:e dam för dagen. Supernöjd! (Och heeelt färdig)

Precis efter målgång. Mådde sådär!

Onsdagen var det vilodag. Väldigt efterlängtat! Vi tog sovmorgon och långfrukost – underbart. En tur med bilen för att kolla byarna ovanför vårt hotell, en promenad och lunch i stan och poolhäng för resten var alldeles lagom. Lite pirriga i magen när vi gick och lade oss…. Hur skulle benen kännas efter vilodagen? Starkare? Totalt megastela? Och så var det ju dags för legendariska Stelvio på torsdagen. Jag har läst en hel del om den klättringen, och bland annat hade någon skrivit att den ofta överraskar cyklister dels för att det inte bjuds någon vila alls på vägen upp – inte ens i serpentinerna – och dels för att luften blir så tunn eftersom man klättrar högt upp. Fjärilar i magen alltså!!

Stelvio etappen var helt tvärtemot Sellaronda. Här körde vi bil till starten och sedan var det pang iväg direkt. Tävlingssträckan var 24km och 1838 höjdmeter. Vi började på 907m och slutade på 2758m. 48 serpentiner!! I början av klättringen var det mycket skog och skugga men sedan var det helt öppet. Fantastisk utsikt på den delen, men också förfärligt varmt! 30 grader med solen rätt i nyllet. Vid 30:e serpentinen stod Alpecin bilen och langade vattenflaskor. Jag blev överlycklig för jag trodde nästan jag skulle börja koka på riktigt! Hade bara sportdryck i flaskorna och det ville jag inte hälla i nacken 😉 Men den halva litern som jag blev langad där åkte hälften i huvudet och hälften i halsen. Serpentinerna var inte så tuffa som jag läst. Det var några stycken som jag var tvungen att stå upp och bryta mig igenom, men absolut inte alla. Luften däremot – vilken chock! Jäklar vad tungt allting blev mot slutet. Andningen var jobbig och benen ska vi ju inte prata om. De ville inte vara med mer! Säkert en kombination av tunn luft och de tre etapperna som redan satt i benen. När jag hade räknat till 38 serpentiner tittade jag upp och det såg såååå långt ut till mål. Skulle önskat att det inte kändes lika långt som det såg ut, men tyvärr. Det kändes om möjligt ännu längre! Brian kom springandes och hejandes när jag närmade mig portalen och han pushade mig att spurta sista biten, och ja jäklar vad jag tog i! När jag korsade mållinjen fick en funktionär fånga mig och hjälpa mig av cykeln 🙂 Och känslan när jag kom i mål – DEN KÄNSLAN – att ha utmanat sig och klarat det. Det är en riktigt go känsla eller hur?

 

Etapp 5, Seiser Alm, var 81km lång och 1615 höjdmeter. Denna dagen var det 31km ut till tävlingssträckan som skulle vara 11km och 748 höjdmeter. Vi cyklade genom många tunnlar på väg dit, dessutom många väldigt långa tunnlar. De var flera kilometer! De stängde av dem för annan trafik när vi skulle igenom och det var vi alla väldigt tacksamma för. Denna etappen var jobbigast för benen tyckte jag. Första 5km kändes det bra, jag tryckte på och körde väldigt jämnt. Efter 8km började jag tappa i fart. Jag orkade inte sitta ner och hålla en bra kadens så jag ställde mig upp. Tog fyra tramptag och kände att jag inte orkade stå och hålla ett bra rundtramp – satte mig ner. Tog fyra tramptag – ställde mig upp. Satte mig ner. Tittade bak och tyckte att avståndet till tjejerna bakom mig minskat och blev förbannad. Låg på 14:e plats i totalen och ville inte tappa. Det hjälpte! Med 1,5km kvar lyckades jag hämta kraft från något magiskt ställe inombords och köra ifrån dem.

Jättefint på toppen även denna dag!

Så var vi då framme vid sista etappen. Det hade bestämts att den inte skulle påverka resultatet men för att behålla sin placering var man tvungen att köra den. Kort och platt etapp, 57km och bara 132 höjdmeter. Tidtagningen var 18km. Jag hade bestämt mig för att bara rulla igenom och komma ut hel, det var en relativt smal bana med några tvära kurvor och jag var inte så sugen på att bli inblandad i någon olycka. Rädslan för olyckor var anledningen till att arrangören valde att etappen inte skulle påverka det samlade resultatet. De trodde att alla skulle köra lugnt och försiktigt då. Det var vi många som trodde att vi skulle. Startskottet gick och jag stod i mitten av fältet ungefär. Jag cyklade på lugnt och trallade för mig själv, kollade på de fina äppelodlingarna och bara mös. Blev omkörd och omkörd och omkörd och omkörd. Hornen växte i takt med varje person som körde om. Sen slutade jag titta på äppelträd och cyklade för allt vad jag var värd. Började cykla ifatt och cykla om och cykla ifrån, ROLIGT! På raksträckan mot mål sprängde det så mycket i mina lår att självbevarelsedriften kickade in. Sakta nu ner, varför gör du detta? Det gör ju SÅ ONT! -Jamen Brian säger att det ska göra ont – fortsätt trycka. Men släpp bara lite – det är stor lucka. Detta gör för ont! – jag släpper inte nu. Emma Johansson säger att det ska göra ont annars gör man inte rätt. Tunnelseende och alldeles kräkfärdig sista biten in och jag höll trycket! Jag slutade 7:a på sista etappen och 14:e totalt. Stolt och nöjd över hela veckan!!

Innan start sista etappen.

 

Det där med att lunchen skulle dukas upp på bord med vita dukar var lite förskönat. Det var överkokt pasta med olika tillbehör varje dag och några vita dukar såg vi inte röken av. Jag har svårt att äta varm mat när jag tagit ut mig och ännu svårare blir det när det dessutom är så varmt ute. De hade en jättebra lösning, man kunde nämligen välja mellan ”full lunch” eller ”Quick lunch” varje dag. Sistnämnda var en påse med baguette, kvarg, äpple och kakor. Till det en flaska vatten. Det passade mig mycket bättre. En annan bra sak var att de stängde av vägarna och det var många följebilar och motorcyklar. Vi kände oss säkra och trygga!

Man kunde under dagen fylla flaskor flera gånger och innan tävlingssträckorna fanns det ett litet matstopp med torkad frukt, kakor och coca cola. Varje dag packade vi en påse med undertröjor, handskar, jacka och lite annat smått. Denna påsen fick man vid målgångsportalen och kunde byta om lite medans vi väntade på att alla skulle gå i mål. Sedan lämnade man in påsen igen när det var dags att börja rulla nerför. Kanonbra!

Jag vill absolut tillbaka och köra loppet igen! Men så finns det ju många andra etapplopp jag vill köra också så vi får väl se… 🙂

2 reaktioner på ”Slutrapport Giro delle dolomiti

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *