Cykelvasan

I lördags körde jag för första gången Cykelvasan 90.

Vi åkte upp till Sälen redan på torsdagen för att hinna cykla lite innan och kika på sprinten bland annat. Jättekul att få se Emil Lindgren live och såklart alla andra grymma cyklister. Norska Gunrita är nog min nya idol!

Jag var oerhört nervös på fredagen och även på lördag morgon och riktigt letade anledningar till att inte starta. Vi var ett gäng på åtta personer som skulle starta på lördagen, jag var dock sist ut och ”ensam” i mitt startled som var led nummer 24.

Det var en ganska spänd tjej som ställde sig i startledet ca 20 minuter före start. Jag pratade med lite trevliga medcyklister och försökte hålla kroppen igång innan det var dags att rulla upp till starten.

Naturligtvis lyckades jag bli ”utplockad” till en intervju före start, var så nervös att jag knappt vet vad jag sa men det var ju också en upplevelse.

Så var det äntligen dags för start och vi gav oss av upp för den första backen.

Backarna uppför hade oroat mig enormt efter mörksuggan då jag failade totalt uppför Vidablick. Nu går ingen av backarna på Vasan att jämföra med Vidablick men som ni kanske förstått vid det här laget är jag mycket bra på att oroa mig.

Efter någon kilometer upp i backen fylldes jag dock av en sådan jäkla lyckokänsla och jag liksom bara visste där och då att jag skulle älska hela loppet. Det var som att återupptäcka cykelglädjen igen och precis vad jag behövde efter svackan jag haft på senaste tiden.

Jag cyklade för första gången med cykeldator, en Polar V650 vilket var fantastiskt. Jag kände verkligen att jag hade kontroll och kunde köra väldigt planerat. Supernöjd!

Vad var planen då? Mitt tidsmål var under 4:48h och eftersom jag tränat så dåligt under sommaren kändes det inte som en självklarhet att jag skulle klara av det. Mitt fokus var att helt enkelt ta mig över mållinjen i Mora.

Jag bestämde mig dock rätt snabbt för att köra i ett bra grundtempo på platten, spara energi uppför och satsa järnet utför. Min enda styrka på mtb (enligt mig själv) är att jag är ganska orädd nerför! Annars är jag ju mer eller mindre rädd för allt.

Planen fungerade mycket bra tills jag blev lite övermodig i en nedförsbacke, närmare bestämt backen med chikanen för er som åkt Vasan.

Jag körde lite för fort helt enkelt och I sista porten på chikanen hakade jag fast med styret. Kraschen var ett faktum, landade på höger armbåge och knä men tack och lov så klarade sig cykeln och viktigast av allt så var inga andra cyklister inblandade.

En väldigt snäll funktionär kom springandes och kollade hur det var med mig och om jag ville bryta men med bara ca 3,5 mil kvar fanns ju bara ett alternativ nämligen fortsätta!

Jag måste erkänna att jag drog ned på tempot ett tag efter kraschen. Dels pga att jag hade ganska ont en stund och dels pga att cykeldatorn ballade ur då den fick sig en smäll så jag hade ingen koll på pulszoner, tempo osv.

Efter ett tag hittade jag flowet igen och började köra med lite jäklar anamma. Fixade Lundbäcksbackarna utan problem och njöt av dom sista milen av banan. Med två mil kvar drog jag på en extra växel och det var fantastiskt att trampa in i Mora.

Jag tyckte dock tyvärr att många släppte på högerregeln inne i Mora och det blev svårt att köra om men det är väl ett litet problem på det stora hela.

Jag körde i mål på 4:21h vilket jag är fantastiskt nöjd med även om det nog hade gått lite snabbare om jag hållit mig på cykeln hela vägen.

Cykelvasan är ett fantastiskt lopp och jag älskade varje sekund. Både loppet i sig och allting runt omkring, det är verkligen en riktig folkfest!

Jag är så glad över att jag hittat cykelglädjen igen och så taggad för en höst och vinter i träningens tecken!

Efter målgång!

Facebook Comments

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *