Mitt uppe i Ironmanveckan och mina nerver håller på att avlida

Åh herregud så mycket jag kan oroa mig inför en tävling. Det är bara torsdag (tävlingen är på lördag) och redan igår kom den sammanbitna, apatiska, nervös-oron och tog över mig. Förra året, dagarna innan Ironman, hade jag fullt pådrag med att lösa mina krånglande växlar i sista minuten, så jag hade inte tid att bara gå runt och känna efter hur det kändes. Nu får jag hela upplevelsen med tävlingsnerver och allt! Det som snurrar i mitt huvud är att jag ska bli sjuk (gör det inte lite ont i halsen ändå?), att kroppen nog gör lite ont någonstans, att jag kommer få tre punkor på cykeln och inte ha med mig grejer till att fixa dem, eller att cykeln ska haverera på något annat sätt. Det finns ju oändligt många andra saker som kan gå fel också, men jag har valt att haka upp mig på dessa. Förra året, under cyklingen, kunde jag bara tänka på att jag inte var säker på om jag fått med mig däckavtagarna eller inte och oroade mig i 18 mil för att få punka. Det var inte ett trevligt sätt att underhålla sig på… I år vill jag kunna njuta av cyklingen under tiden och fokusera på benen som trampar runt, omgivningarna som swishar förbi, styret som banar väg framåt som en maskin, lungorna som andas lagom ansträngt, känna mig stark och cool.

Igår hämtade vi ut våra nummerlappar, ikväll är det race briefing och imorgon checkar vi in cyklarna i växlingsområdet. På lördag går starten kl 7. Det är mycket tid över till att driva runt och oroa sig, alltså. Jag klämmer in några sista, korta träningspass för att känna att kroppen fortfarande fungerar och för att hålla igång den lite lagom. Jag har också (egentligen dumt nog) nyligen skaffat nya cykelskor så jag fixar lite med att ställa in dem rätt. Så ska man förstås inte göra, men jag får så ont i fötterna av mina gamla så jag chansar.

Nu ska jag skingra tankarna med dammsugning. Har även passat på att bygga garderober och rensa förrådet dessa dagar. Allt för att slippa tänka på 3,8 km simning, 180 km cykling och 42,2 km löpning…

 

 

1 reaktion på ”Mitt uppe i Ironmanveckan och mina nerver håller på att avlida

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *