Race Report Ironman Kalmar 2018-08-18

Jösses vilken urladdning. Det behövs några dagar för att samla nog med kraft till att skriva om det. Vet knappt var jag ska börja, en Ironman är en sån resa. Den började för ett år sedan, när jag anmälde mig igen och hade en helt annan tanke om hur träningen och genomförandet skulle gå till, än vad som faktiskt blev av. Har fått revidera målet i takt med att livet förändrats, och tillslut hade jag som enda mål att helt enkelt klara av det för andra gången. Första gången jag blev en ironman kan ni läsa om här: https://mariafinnved.wordpress.com/2017/08/21/gastinlagg-kristinas-race-report-for-ironman-kalmar-2017/

Pepp dagarna innan med syrran och klubben!

Tävlingsmorgonen är som vanligt en enda stor illamåendefest. Vid det här laget vet jag att det här alltid händer och behöver inte fundera så mycket på varför jag mår illa, men det är inte behagligt för det. Sammanbiten, inåtvänd, gör det jag ska och försöker att inte kräkas, det är rutinen vid det här laget. Det är svårt att få i mig frukost, men (Maria) tvingade i mig nästan en hel smörgås åtminstone. Eftersom jag vet att illamåendet släpper när jag väl fått starta så längtade jag efter att få komma ner i vattnet. Längtade att få göra det man ändå ägnar sig åt hela året, simma, cykla och springa. Vi fixade det sista i växlingsområdet, satte på cykeldatorn, satte vattenflaskorna på cykeln, hängde påsarna som man vill ha dem och gick sen hem och bytte om till våtdräkt och promenerade mot starten. Känslan jämfört med förra året var ändå att man hade koll på läget i år, tryggt. Ställde mig i gruppen som tänkt simma på 1:10, liksom förra året, och räknade ner minuterna. Vänner och bekanta försökte prata med mig, det hade de inte mycket för. Tobias assisterade med att ta våra skor och påsar med kläder och tog filmer som fint dokumenterade min sammanbitenhet, haha…

 

 

Så äntligen fick vi börja röra på oss. En sista lycka-till-vi-ses-i-mål-blick till syrran och så ner i vattnet.

Simning 3860 meter – 1 timme, 11 minuter, 51 sekunder

Direkt imma på glasögonen. Simmade kanske 25 meter innan jag konstaterade att jag inte såg någonting alls, stannade upp en sekund för att blöta glasen och fick ett par slag och sparkar som följd. Sen igång igen. Mer sparkar, rivande naglar och kroppsdelar överallt. Tog det lugnt och försökte att bara följa strömmen för att bli så lite mörbultad som vanligt. Fokus på armtekniken. Kom ut ur hamnen och fick lite mer plats, men konstaterade att jag fortfarande inte såg ett smack. Denna gång pga solen i ögonen. Litade på att strömmen av människor simmade åt rätt håll, för några bojar kunde jag inte se. Efter att vi fått svänga av norrut kunde jag sikta på egen hand igen, skönt och tryggt. Det var ganska brötigt i vattnet första halvan, folk som simmade tvärs över en, mer rivande naglar och trångt runt bojarna. Simmade på i ett gött och roligt tempo, förutom vid just bojarna där jag tog det lugnt och försökte att så följsamt som möjligt bara glida med kropparna runt mig. Sneglade på klockan på armen vid kanske fyra tillfällen och konstaterade att jag höll ett jämnt tempo, som var snabbare än förra året, och var nöjd och glad. I motsats till förra året var jag dock nöjd med 3860 meter den här gången, hade inget behov av att simma ännu mer, haha! Sista 250 m ungefär slog jag av på tempot, nedvarvning för armarna och började paddla lite med benen för att väcka upp dem inför växlingen. Stabil simning precis enligt plan.

T1 – 4 minuter, 6 sekunder

Trångt att ta sig fram till påsarna, i övrigt inga problem här. Av med det som skulle av, torka fötterna och ta på strumpor och skor, hjälm, nummerlapp och fylla fickorna med Dimor att ta inför löpningen och ett par gels. På cykeln fanns fyllda flaskor med sportdryck. Off we go!

Cykling 180,2 km – 6 timmar, 55 minuter, 16 sekunder

Det direkt mest påtagliga var att jag hade något stort och ömmande långt ner i magen som gjorde det jobbigt att sitta i tempoställning. Redan jävligt kissnöjdig alltså. Skulle behöva göra någonting åt det snart. Gjorde ett mycket halvhjärtat försök till att känna efter om jag kunde kissa i farten på cykeln, men nej. Bestämde mig för att stanna och kissa i Färjestaden. Stannade inte i Färjestaden. Kunde bara inte med att stanna redan där, benen hade precis vaknat och det var så mycket folk som hejade på, nej det gick bara inte. Men efter 3 mil, i Mörbylånga, tog jag den första av vad som skulle bli många, många kisspauser under dagen. Efter det kunde jag börja cykla som jag är van vid igen, kände mig stark, snabb, cool, snygg och allmänt bra. Hela Ölandsrundan vara bara rolig och kändes som den passerade förbi snabbt. Tog det så lugnt som jag hade planerat, ingen onödig mjölksyra, inga hybris-watt, utan bara lätt och stabilt. Tror tamejtusan jag hade medvind hela vägen.

Tillbaka på fastlandet efter 12 mil fick jag nya flaskor med sportdryck av mamma och pappa, peppande ord, ny kisspaus och så iväg igen. Fortfarande bra känsla. På fastlandet kom så vinden och drog ner farten. Ville inte pusha och ta ut mig för mycket inför löpningen och hamnade på lite lägre watt än på Öland (i snitt 10 watt lägre sista 9 jämfört med första 9 milen), men kändes fortfarande bra om än lite segt. Var glad att jag cyklat banan så många gånger på träning att jag visste precis vilka svängar, backar och farthinder som väntade. Motvind på vägen hem. Började känna mig trött på riktigt. Tänkte att ett marathon nu låter verkligen inte som en bra idé, men försökte att inte ta ut något i förskott utan bara fokusera på nuet och cyklingen. Hade hellre cyklat några timmar till än att byta till löpning, men då hade det inte blivit någon medalj! Konstaterade med några mil kvar att förra årets cykeltid var passerad, och även om jag hela tiden vetat att det skulle gå långsammare i år så var det först nu jag fick det svart på vitt. Inte det mest peppande inför löpningen kanske. Nåja, tänkte jag, cyklingen var faktiskt rolig och nu får vi se hur löpningen går helt enkelt.

T2 – 6 minuter, 21 sekunder

Kissnödig igen, hade inte sikte på någon bra tid på löpet och var redan trött. Unnade mig ett toalettbesök igen. Sen byta skor och strumpor, byta några ord med medtävlanden runt omkring, på med solskärmen och iväg igen.

Löpning 42,2 km – 5 timmar, 49 minuter, 47 sekunder

Tre varv på denna bana

Uff. Tungt. Långsamt från start. Eller nej, rimligt tempo från start, men med känslan av att det absolut inte skulle gå att hålla det tempot hela vägen. Planen var att gå i vätskestationerna (varannan kilometer) och springa mellan dem, så det vara bara att börja tuffa på. Tänkte att all jogg går snabbare än att gå, så jag får jogga hur långsamt jag vill så länge jag inte går. Trött, trött, trött. Lite ledsen redan från start över att det skulle bli en så jobbig avslutning på dagen, men också väldigt medveten om att det inte handlade om dagsform, för hård cykling eller oflyt, utan en ren produkt av utebliven löpträning. Blev glad och peppad av att bli hejad på av mina fantastiska vänner och familj som alla spridit ut sig på olika platser utmed banan och jublar, hoppar, tjoar, ylar och får en att känna sig som världens stjärna, njöt av all publik, hela Kalmar som går man ur huse för att heja fram oss den här dagen, men orkade inte bli sådär sprudlande glad som förra året. Vinkade och försökte tacka alla som hejade ändå. Pratade lite med vänner ute på banan och hade det bitvis rätt trevligt.

Bästa pappa langar salttabletter och är den mest entusiastiske supporter man kan tänka sig!

Tog en gel varannan vätskestation och sportdryck varannan, och vatten i varje. På det här sättet kunde jag ändå hålla igång i 3 mil, alltså lite mer än två löpvarv. Såhär i efterhand är jag stolt över det. 3 mils jogg trots den tröttheten, det är inte dåligt. Njöt av varenda gångsteg som jag unnade mig i vätskestationerna. Tänkte att bara jag kommer över mållinjen så får jag stanna och gråta av utmattning då.

Men efter två varv så var jag redan för utmattad för att fortsätta på det sättet. Jag stannade till i en vätskestation där pappa och vänner hejade, och jag lutade händerna mot knäna, böjde mig framåt och skakade på huvudet. Det här går inte. Jag orkar inte springa mer, jag vill inte. Var för trött för att gråta. Fick några klappar på axlarna och fick berättat för mig hur stark och duktig jag var. Det fick mig att ta ett djup andetag och börja jogga igen. Såg min fina vän Amanda heja på med tårar i ögonen och undrade om det hade hänt nåt eller om det faktiskt var så att det jag höll på med kunde göra någon annan så rörd? Så var det. Häftigt ändå. Fortsatte till nästa vätskestation, fortfarande med känslan av sju svåra år. Tror inte jag orkade hälsa tillbaka på de som hejade, vilket jag blev besviken på mig själv för. Tänkte att såhär kan jag inte hålla på. Vill jag bara gråta och inte kan tänka på nåt annat än hur jobbigt det är, och det inte är nära någon bra tid eller personligt rekord som motiverar mig, så är det inte värt det. Så hade jag det på Vasaloppet och det gör jag inte om. Mitt pannben kanske tunnades ut där någonstans mellan Sälen och Mora? Hur eller hur, efter att ha stannat och kissat för andra gången på löpningen bestämde jag mig för att sluta jogga och fortsätta gå istället. Det kändes som att jag gav upp. Jag visste fortfarande att jag hade goda marginaler till att ta mig i mål, jag skulle fortfarande klara det, jag skulle få en medalj och få höra att jag är en Ironman, och jag vet att hur många som helst går delar av maran på en Ironman. Men för mig kändes det som att ge upp och jag gick det sista varvet besviken på mig själv. Det kändes inte som att jag gjorde en Ironman på riktigt när jag inte joggade hela maran, något som jag aldrig tidigare tänkt om någon annan eller mig själv, men så kändes det just då. Gjorde dock mitt bästa för att slå undan de tankarna och istället vara stolt över allt det jag gjort under dagen och fokusera på mållinjen, fortsätta framåt. Och folk fortsatte heja på mig! Gjorde vågen och jublade trots att jag bara gick. Det hjälpte verkligen att märka att folk ändå verkade imponerade trots att jag inte sprang?! All kärlek till er som hejar på oss vandrare på slutet, ni är värda guld. Lärde mig att det inte är nån piece of cake att promenera under de här förhållanden heller. Skoskav och värkande fötter, allmän trötthet som känns även när man går, och det går så frustrerande långsamt. Glad att jag inte hade någon tidspress på mig, utan visste att så länge jag bara fortsätter promenera så kommer jag få medaljen, få jublet, få höra orden. Gjorde några försök till att börja jogga igen under sista varvet, men gav upp efter bara några steg, det var för tungt. Vid det här laget var det uppenbart att jag hällt i mig för mycket vätska under dagen, fick stanna och kissa fyra gånger sista varvet tror jag, sprängfylld blåsa varje gång. På sista varvet dök pappa, Tobias och syrran (som för länge sedan gått i mål med otroligt pers på 1h 25min) upp titt som tätt på cykel och peppade mig, tusen, tusen tack. Med två kilometer kvar, två kilometer i stan med fulla rader av publik, samlade jag ihop det till en sista jogg. Jag sprang genom publikmassorna, lyfte armarna mot luften och fick höra orden för andra gången – Kristina, you are an Ironman. Sluttid 14 timmar, 7 minuter, 8 sekunder. Jag gjorde det igen. Jag visste hur tufft det var, jag visste att jag var dåligt förberedd men jag gjorde det ändå igen. Min kropp är en Ironman-kropp igen. Fortfarande. Och det var äntligen över. Jag fick äntligen sluta kämpa. Äntligen bara vara nöjd över de 3,8 km jag simmat riktigt bra, de 18 milen jag cyklat bra, de 3,2 milen jag joggat och den avslutande promenadmilen som tog mig till målet. Inte dåligt. Ska inte ta det för givet att man kan göra sånt här.

Efteråt stapplade jag hemåt med stöttning av mamma, pappa och Tobias. Fint. Väl hemma var hissen trasig och det var ett rent under att jag tog mig upp för trapporna. Lyckades ta en dusch och la mig i sängen där jag låg med frosskakningar och lyssnade på livesändningen från Heroes Hour. Fick hamburgare levererat till dörren av pappa. Somnade gott.

Nästa gång jag gör en Ironman ska jag vara i bättre form. Då vill jag ha en annan upplevelse än denna, då vill jag slå personbästa och känna mig stark hela vägen. Det blir ingen Ironman nästa år, men det blir fler i livet. Nu är jag bara sugen på att träna. Bara träna och bli starkare. Inga tävlingsmål ännu, det får komma senare. Tror det blir halvor nästa år, men vi får se. Nu ska jag damma av mountainbiken!

Facebook Comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *