Snapphaneturen

I helgen var det race!

Jag var så himla nervös. Tävlingsklasserna skulle starta 5 minuter före motionsklasserna så jag visste att jag skulle bli omkörd måååånga gånger. Och att det skulle vara trångt och att jag säkert skulle bli flåsad i nacken och skälld på för att jag var i vägen. Jag hade vässat armbågarna och laddat mentalt. Men det skulle snabbt visa sig att jag var nervös helt i onödan! Det tog runt 35minuter innan jag hörde de första herrmotionärerna närma sig i skogen. ALLA som kom ikapp visade enorm hänsyn, de stannade bakom tills de hittade ett bra spår att köra om i, de flesta hejade och tjoade också. Blev så himla glad för varje peppning! Grymt bra stämning i spåret!

Och spåret sen… jisses vad roligt. Det var stig stig och stig. 100 meter grusväg och sen ännu mera stig. Lite knix och lite krux och massor med härligt flow. Första timmen låg jag alldeles för högt i ansträngningsnivå. Brian ❤️ var en av de första att komma ikapp mig. Han frågade hur jag mådde, sa att jag körde riktigt bra och frågade om jag hade skoj. Men jag kunde inte svara. Var så andfådd! Är osäker på om jag ens lyckade klämma fram ett lycka till innan han susade iväg. Innan han försvann påpekade han vänligt men bestämt att jag skulle tagga ner. Långt kvar! Men det tog ytterligare 20 minuter innan jag löd hans råd. Det fick jag betala för! Var tvungen att slå av rejält och ta det lugnt en bra stund. Visste att jag kört ifrån i alla fall 1 dam på startloopen så jag tittade bakom mig hela tiden. Hon skulle inte få komma ikapp! Drack sportdryck, tänkte positiva tankar och efter ett tag kom jag igång fint igen. Lyckades hitta en jämnare nivå och höll den bra resten av loppet.

På sista loopen var det en hel del sten och periodvis stora stenar. Hala stora jättestenar. Lite läskigt! Jag var väldigt trött när jag kom in i detta avsnittet, både i kropp och knopp. Så jag valde spår aningen för sent och lyfte framhjulet lite för sent flera gånger. Det genererade små ”hjärnkramper”, som jag kallar det. Ni vet sån där ”Oh shit – det var nära!” Min cykel är väldigt förlåtande och räddade mina missar, så det gick bra ändå.

Det fanns en backe som döpts till Hardrock hill, lätt min favoritbacke på rundan. Här hade den eminenta tävlingsledningen satt ut en bergsprängare och spelade hårdrock för fullt. Vi körde denna backe två gånger, första gången har jag ingen aning om vad som spelades men andra gången var det Sabaton – Ghost Division, en av mina favorit träningslåtar! (lyssna på den på ett träningspass och försök att inte ta i. Omöjligt.) Jag hade inte kollat så noga på bansträckningen, så jag blev lite paff att jag var tillbaka vid den backen som jag kört alldeles i början av loppet.. Men tänkte att om jag har kört fel så ska jag i alla fall göra det bra! Så med hjälp av Sabaton krämade jag ur det sista ur mina trötta ben. Något hundratal meter efter krönet såg jag skylten 1km till mål och det var en skön bekräftelse kan jag säga. Loppet var föredömligt pilat, och det fanns inte minsta lilla risk att köra fel. På många ställen hade de satt upp band, målat på marken och i någon korsning såg jag att det fanns skyltar med ”X – fel väg”. Så att jag blev lite osäker vid Hardrock hill var inte pga avsaknaden av markeringar, bara att jag inte var med på att jag skulle komma på samma väg igen. Så i fortsättningen ska jag studera bansträckningen lite mer noggrant!

Foto: Hässleholms CK

Dagen bjöd på lite av allt. Det var sol och varmt, regn och motvind, uppför och nedför, rötter och sten, 60km och 1200 höjdmeter – en härlig mix med andra ord! I min klass var vi 5 startande och jag slutade på 3:e plats. Nöjd med dagen!

Skickar ett Grattis till Anna Persson (1:a) och Edit Wilson (2:a). Starka tjejer!

Facebook Comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *