En sen och lång racereport från min stora dag i Kalmar

Ironman Kalmar 2018. Mitt stora mål i år som gick precis som jag ville💕 ..och som jag inte ville.

Jag hade en BRA uppladdning sista veckan.

Körde till Kalmar redan tisdag kväll och hann träna mina sista pass pass på plats. Gick på preracemöte där vi fick se förra årets ironmanfilm vilket gav gåshud och gjorde längtan ännu större. Jag checkade in min cykel och såg målgången på mini-tri. Det var fest i hela staden och jag var så taggad på att få vara en del av den.

På tävlingsmorgonen åkte jag in till simstarten tillsammans med min kille som också skulle tävla.

Jag pussade honom lycka till och lämnade honom lite längre fram i startfältet och vandrade bakåt till gruppen som skulle simma på ca 1.40. Längst vägen hejjade jag på några kända ansikten, såg solen gå upp den tidiga och kyliga morgonen och blev väldigt rörd av hela stämningen. Det märktes att det var fler som kände så.

Starten gick, proffsen susade iväg och sen var det vår tur. Min tur.

Min plan var att försöka hålla lite avstånd till alla andra, komma in i mitt eget flow, även om det var på bekostnad av några extra meter och det fungerade jättebra:)

Lite trängsel kring bojjar och vändningar där förvånansvärt många triathleter helt plötsligt fick för sig att bröstsimma, men efter inte lång tid alls började jag höra jublet från publiken i bakgrunden och då visste jag att det var nära, och efter 1.26 var jag redan uppe ur vattnet! Yes! Dagens första vinst mot mig själv💕

Sprang in i T1 och unnade mig ett långt byte. Av med våtdräkt, såg till att strumporna verkligen satt bra och en snabbis in på toa. Sen tog jag med mig cykeln i farten och tog sikte mot Ölandsbron.

Cyklingen: Det som alltid varit den gren jag fruktat mest. Ja, för ett år sen. Innan jag gav mig fan på att bli bättre. Innan jag väldigt otippat började älska att cykla. På riktigt💕

Ölandsbron var lång. Mycket längre än jag trodde men inte alls så jobbig som jag föreställt mig. Inte så läskig. Inte så blåsig.

Väl på Öland kände jag mig hemma.

Jag hade cyklat hela rundan innan, visste vart den enda lilla ”backen” var och fokuserade mest på att njuta av mitt stora ögonblick som jag längtat så länge efter, ta in allt jubel från publiken och trampa mig starkt framåt.

Allt gick enligt plan och små blickar på hastighetsmätaren på min Garmin meddelade att jag cyklade snabbare än det snitt jag räknat med att hålla.

Sen kom Alvaret strax innan halva cyklingen. Där jobbade vinden emot mig och helt plötsligt blev det väldigt tufft.

Det var skönt att tillsist äntligen cykla tillbaka över Ölandsbron och in i Kalmar. Det kändes som slutspurten. Ja, en 6 mil lång slutspurt då vill säga. Men den överväldigande känslan av publiken gav en nytändning och när jag såg bekanta ansikten heja längs banan så gick det lättare. Sista milen började jag få känningar i knäna och växlade ner något för att det inte skulle bli värre.

Sluttid för cykelingen blev  6.44. Mer än nöjd💕

Unnade mig sen ytterligare ett lungt byte i T2 innan min paradgren, löpningen!🙌

Jag tappar alltid många placeringar på cyklingen och jag plockar oftast tillbaka en del av de på löpningen.

Planen var att hålla mig under 6 minuters tempo/km och första 15 km gick på 1.27:) Jag var ”såsigt” trött av att hålla igång under så lång tid och från värmen men jag älskar ändå det där nötandet☺️ Att mentalt bara bestämma sig för att fortsätta riktigt riktigt länge fast tröttheten är överhängande🙌

Jag sprang förbi svärföräldrarnas hus som hejjade energiskt och hela Kalmar kokade av glädje och fest. Kan inte beskriva det bättre än WOW!

Jag åt min egen energi och drack på varje station. Magen höll och jag var tacksam.

Men sen så började det. Känningarna i baksida lår. Jag försökte springa på, klart att kroppen började bli sliten tänkte jag. Men snart blev känningar kramper och tillsist var jag tvungen att stanna och sträcka ut muskeln. Snart var jag tvungen att stanna ofta och tillsist hela tiden. Med 22 km kvar var det 200 meters joggintervaller med stopp för stretch konstant och besvikelsen var förödande stor.

Huvudet ville så mycket. Jag ville så mycket men kroppen sa blankt nej. Jag har aldrig upplevt det så tidigare, att jag inte kunde styra min egen kropp. Men så har min kropp aldrig heller genomfört en ironman.

I mål kom jag, med haltande löpning längs den stora mattan. Till publikens jubel. Med händerna upp i luften över mållinjen. Med orden att jag var en ironman. På tiden 13h 34min. 

I mål stod min kille och kramade om mig och jag grät av mig trötthet och besvikelse över att inte ha fått avsluta så starkt som jag ville. 

Jag skäms lite för att jag hade en stor dos av besvikelse i min kropp över mållinjen. Det var inte den känslan jag visualiserat så många träningspass det senaste året.

Mitt mål var ett genomförande mål. Under 16 h som var maxtiden. Att njuta. Att bli en ironman. Allt detta gjorde jag.

Jag var rädd innan att loppet skulle bli så jobbigt att jag skulle tappa motivation efteråt men det blev tvärt om. Jag hade mersmak, kände mig inte klar, ville ge mer, allt jag tränat för som jag inte fått ut. 

Just nu känns det lite tomt. Men jag är stolt. Och glad. Över loppet och hela det fantastiska året. Över min prestation och min utveckling. Över publiken och alla nära som stöttat och hejjat på distans och på plats.

Det har tagit mig rätt länge att smälta allt som har hänt. Därav min tillfälliga frånvaro på bloggen. Det var en väldigt viktig dag för mig. Men nu har jag kommit så långt att jag blickar framåt, mot nya mål och även om jag har bestämt att Kalmar får klara sig utan mig nästa år så är jag helt säker på att jag en dag kommer stå där på startlinjen igen. För även om det inte blev som jag hade tänkt så var det precis just det jag hade tänkt och så mycket mer💕 Kalmar, tack för i år. You were amazing❤️

2 reaktioner på ”En sen och lång racereport från min stora dag i Kalmar

  1. Så himla häftigt Elina! Blev tårögd när jag läste. Jag kan förstå din känsla av att inte kunna ge allt när man vet att man egentligen kan.
    Men du ska vara så himla stolt och nöjd över din prestation. Du är en Ironman!! Kram F

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *