Säsongssammanfattning 2018

 

Foto: Micke Fransson/teambild.se

Foto: Niklas Wallner

Hej på er!

Tänkte sammanfatta min säsong lite kort, passande då jag och min tränare Anders stämde av säsongen igår, så är in the mood.

Mycket uppförsbacke och en riktigt stor nedförsbacke, en säsong jag lärt mig mycket av. Det är ingen nyhet att jag haft en motig säsong, att jag varit stressad i min vardag och att det lett till det ena och det andra. Jag kan räkna på mina fingrar hur många race jag kört i år.

Med världens längsta vinter här hemma i Falun var det problematiskt att få till en bra försäsong, det gick ju inte att cykla i skogen. När jag stod på startlinjen i Danmark i början av april hade jag cyklat en gång i skogen. Bambi på hal is haha. När vi sedan tog oss norr om Danmark och körde race i Sverige och Norge var ALLA banor skottade på grund av snö, även kortades de av.

Minns tävlingen i Fiskum, det sjukaste jag varit med om. Det var så lerigt, aldrig varit med om något liknade haha. Det som sammanfattar den tävlingen är ordet kaos, men på ett bra sätt. Vi sprang runt i leran, det gick inte att cykla, det var en kamp om att hålla sig kvar på cykeln, minns att min kompis skrek på mig och gratulerade mig vid ett parti som jag lyckades cykla genom ”Kjempebra Alina” hahah. Väldigt annorlunda tävlingsförhållande, det var roligt även om jag inte hade den powern jag ville ha.

Fortsatte ställa mig själv frågan, varför får jag inte ur allt jag har i kroppen? Varför cyklar jag sakta?

Gjorde ett bra race i Säter tre veckor in på säsongen, kände mig äntligen som mig själv igen, det lossnade! Jag cyklade runt med ett leende på läpparna. Men veckan efter i Oslo var jag tillbaka på ruta ett igen, var var min power? Det var lärorika och roliga dagar i Oslo på Rye bikefestival, måste säga att det är ett av säsongens höjdpunkter.

Sedan var det dags för ett hårt race hemma i Sverige igen, i Vårgårda. Det gick inte som planerat, jag fick kliva av efter tre varv, min kropp skrek till mig att sluta, nu var det nog. Jag fick en käftsmäll av all stress i min vardag. Jag pluggar till högskoleingenjör inom maskinteknik, på 100% och elitidrottar, varje sund människa förstår redan nu att detta inte är en bra kombo. Det går inte att förklara hur stressigt min klass hade det förra året, andra året på högskolan, skulle vilja uttrycka det som att alla var på bristningsgränsen och mitt i allt det skulle jag genomföra en elitsatsning. Jag hade inte ens tid att handla och laga mat, fick under en period åka hem till mina vänner och äta för jag hade inte tid att göra det själv.

Det var bra att verkligheten kom ifatt mig i Vårgårda, jag behövde det. Tillsammans med min familj är det nu möjligt för mig att plugga på 50%, min vardag blev redan mycket bättre när vi beslutade det i mitten av maj. Jag läser just nu en kurs, jag har fritid, jag hinner laga mat, städa och jag hinner träna utan att känna mig stressad, detta är guld!

Men än var det tydligen inte frid och fröjd, verkligheten ville påminna mig en gång till. Ni som följt mig vet redan vad jag kommer skriva här, då det ältats en del, kraschen i Albstadt. Det var obehagligt, har egentligen inte skrivit så mycket om vad som faktiskt hände, bara vilka konsekvenser det blev av det. Jag minns ingenting från kraschen förens jag ligger på en bår och blir inlagd i det jag trodde var ambulansen, var tydligen en bil som körde ner mig till ambulansen där jag blev förflyttad igen, jag har inget minne av detta. Minns inte heller att jag fått en liten utskällning av en tysk för att mina spd-satt så hårt, de fick inte bort min fot och hade tagit av mig mina skor, minns inte det.

Vilken upplevelse. Jag är iallafall väldigt glad att jag hade Anna med mig när det här hände, trotts att hon var stressad till 1000 att det handlade om frakturer i nacken, jag själv förstod inte allvaret och varför jag var på akuten. En av anledningarna till min oförståelse var att Anna var så himla lugn och hanterade situationen så bra, jag var bara så himla trygg i hela misären.

Jaa där blev det paus, där blev det en allvarlig hjärnskakning och ett sönderslaget ansiktet, promenader på 500m och en jobbig väg tillbaka. Det har jag redan skrivit om innan hur jag tog mig tillbaka och att det faktiskt ledde till det häftigaste jag någonsin varit med om, Mountainbike SM 2018.

Jag blir verkligen glad i hela kroppen, får tårar i ögonen av att bara skriva om det jag ska berätta för er nu. Det som hände under SM är bara så häftigt, att kroppen ville prestera just de dagarna, jag fick klart för mig själv vad jag kan. Jag själv trodde inte på mig själv förens jag faktiskt kvalade in till finalerna i sprinten. Den där silvermedaljen värderar jag högt, jag var så glad att jag skulle få åka hem med en medalj från det här mästerskapet. Men det sanna glädjen och lyckan var två dagar efter, när jag uppnådde mitt största mål i karriären.

När jag rullade upp på målrakan hade jag tårar i ögonen, jag förstod knappt vad som hade hänt, men jag passerade mållinjen med en otrolig glädje, det här var stort för mig. Att efter den här tuffa och motiga säsongen kunna kliva upp på pallen som u23-mästare, det var obegripligt, kanske just därför detta är ett emotionellt ögonblick för mig, det hade varit så jobbigt både innan och efter kraschen, detta skulle inte vara möjligt, men det var det.

Där var min säsong över, fick tyvärr inte köra ett enda race i mina snygga kläder Kalas tog fram. Men jag har tränat och kommer träna väl i de fram till nyår. Anledningen till att jag inte tävlat sedan SM är enkel, jag har inte kunnat det. Jag har haft ont i huvudet ett flertal gånger, detta har gjort att jag inte kunnat åka och tävla. Huvudvärken hänger ihop med hjärnskakningen, efter smällen är jag antagligen mer mottaglig för spänningshuvudvärk som kommer från min nacke.

Det är klart jag tycker det är tråkigt att inte ha tävlat mer den här säsongen, men hälsan går före och är det något jag fick lära mig är det att vara rädd om huvudet. Jag njuter just nu av min säsongsvila, även om den inte varit så lång. Men i helhet är jag nöjd med det som varit, jag kommer ha ett mästerskap och dess känsla att bära med mig in i vinterträningen. Om knappt två veckor påbörjas det hårda jobbet inför 2019, det blir spännande och se vad framtiden har att ge!

En sak är säker, ni kommer få se mer av mig säsongen 2019!

// Alina

Facebook Comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *