Året 2018

Jag gillar att sammanfatta året i slutet på december. År är en lagom portion tid att dela upp livet i. Det här året blev inte alls som jag trodde det skulle bli. När jag tänker efter – har något år någonsin blivit det? Kanske inte. Nåja. På många sätt har det blivit så mycket bättre än jag kunde föreställa mig, men samtidigt tuffare.

  • Jag köpte världens finaste tempocykel som är en av mina käraste ägodelar (med på den listan är för övrigt även min soda stream och min tempurkudde). Många fantastiska timmar har vi fått tillsammans på vägar i olika delar av världen. Fler ska det bli.
  • Jag började ett nytt jobb som är otroligt roligt men också väldigt krävande, mer krävande ju längre tiden går och ju mer jag lär mig. Ständigt nya utmaningar. Det visste jag när jag gav mig in i det, och det är så det ska vara, men det tar ju energi. Jag är på rätt plats och det går åt rätt håll, och det är skönt att veta när det då och då känns övermäktigt.
  • Jag blev kär i Tobias och han blev kär i mig. Det känns fortfarande lite för bra för att vara sant. Jag har varit singel länge innan och bara haft mig själv att tänka på, och att vänja sig vid att dela livet med en annan person tar lite tid och energi, men är samtidigt underbart.
  • Jag åkte Vasaloppet med totalt 10 mils skidträning i benen. Den tuffaste kroppsliga utmaning jag tagit mig an. Det lärde mig att jag hade en viljestyrka att vara riktigt stolt över, men också att det är bättre att göra saker man är förberedd på än att mest bara lita på sitt pannben. Och jag undrar fortfarande om det är så att pannbenet kan förbrukas? Lite rädd att det delvis gjorde det den dagen. Har inte riktigt sett till den där viljestyrkan efter det. Den kommer nog tillbaka, men behöver nog återhämtning som resten av kroppen.
  • Jag har kört Swimrun i Kroatien med helt ihop-lånad utrustning eftersom min egen packning inte kom med flyget. Så tacksam!
  • Jag gjorde Ironman för andra gången. Jag ser tillbaka på det med blandade känslor i bröstet. En del stolthet och en del besvikelse över att göra det sämre än förra året. Det måste få lov att kännas så har jag bestämt mig för. Det ska bli fler Ironmanmedaljer i min samling, det är ett som är säkert. Inte just 2019, men sen så.
  • Träningsmotivationen har vacklat. Livet i övrigt har tagit större plats och mer energi. Orken har inte funnits. Så kan det vara i perioder. Jag kommer tillbaka, och jag ska bli starkare än någonsin.
  • Jag har delat allt som hänt det här året med familj och vänner som liksom alltid är de bästa, mest stöttande personerna jag vet. De är ju allt. Utan dem att dela allt med hade inget varit värt något.
  • Jag har fortsatt lära känna mig själv – känns inte som att jag någonsin blir klar med det? Hela tiden blir jag bättre på att ta hand om och förstå mig på mig själv.
  • Jag har nästan bara lyssnat på Imagine Dragons musik. Funkar till allt.

För 2019 föreställer jag mig massor med jobb, mycket mer träning än vad den här hösten bjöd på, massor med härliga stunder med människor jag älskar och ett gäng tävlingar som jag ännu inte vet vilka det blir. Ser fram emot det! Tack för att ni har följt mig under året, läst, gillat och kommenterat. Hejat på och peppat. Det har värmt mitt hjärta.

Facebook Comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *