Årets första cykelvecka

Mitt 2019 startade på Teneriffa. Jag hade åkt hit med min familj för att fira nyår och förstås för att cykla. Vi bodde i vackra och bergiga Los Gigantes på Teneriffas väst sida. Första kvällen stack vi(jag och pappa) ut på en kort ”test tur” för att se att allt var rätt inställt på cyklarna. Jag blev minst sagt överraskad av hur brant och kurvigt det var. Backarna upp från vårt hotell höll mellan 7-10% lutning.

Vi hade bestämt att inleda fösta dagen av 2019 med att cykla upp till Teide en tur på 104km och med 2500hm. Så på nyårsaftons morgon stack vi ut på en förberedande runda(40km och 1100hm). Det var en fantastiskt upplevelse med underbara vägar och otrolig utsikt. Men det var så klart också väldigt jobbigt, vi cyklade uppför i ca 1timma och 40 minuter.

Direkt efter tänkte jag ”sh** ska jag klättra mer än dubbla höjden som jag gjort idag, redan imorgon!”. Men tyvärr blev det inte så, på nyårsaftons kväll så åkte jag på vinterkräksjukan.
Men som tur var så blev jag snabbt frisk och redan 2/1 satt jag i sadeln igen, jag hann med ett pass till innan min stora utmaning.

Morgonen den 4:e Jan satte jag mig på cykeln med 2500hm klättring framför mig, jag var riktigt taggad. Fösta delen av sträcker är en ca 7km lång backa med en lutning på 7-10%. Det enda jag kunde tänka i den backen var ”herre gud jag kommer aldrig komma upp till Teide”.


Efter fösta partiet minskade lutningen till mellan 4-6% och cyklingen blev mer njutningsfull. Jag blev så fascinerade av det storslagna landskapet. Vi cyklade till att börja med genom ett kargt och stenigt landskap fyllt med kaktusar och buskar. På ca 1200m höjd övergick omgivningen i tät kanarietallskog, den var super häftig med sina långa barr och stora kottar. Jag har aldrig sett något liknande.

Vid ca 1500m höjd började tallarna glesas ut och ersättas med stora kullar av svart vulkansand, allt jag kunde tänka då var hur skönt skulle vara att få lägga sig i den mjuka böljande sanden.
Här ifrån blev landskapet mer och mer Mars likt och jag stängde in mig i min egen mentala bubbla.

2100m höjd, bara 12km kvar!
Jippi och det går ju utför. Det har aldrig varit så skönt att slippa att cykla uppför, självklart är pappa snabb på att påpeka att allt utför nu blir uppåt igen på vägen hem. Här är vi på en platå och har 7 ”snabba” kilometer innan den sista 5km klättringen.

Dom sista 5km var underbara. Jag hade målet i sikte och gasade på för allt jag var värd. Det var nog dessvärre inte lika trevliga för min pappa, han hade givit det mesta energi till mig, så han väggade totalt. Det som var mest jobbigt med det partiet var att vägen såg ut som att var nästan helt platt eller lutade lätt utför. Men egentligen så lutade det 6-12% uppför. Perspektivet i det övrigt så branta landskapet skapade en typ av synvilla. Jag tänkte inte så mycket på det, men för pappa var det rena rama mardrömmen.

Det var rent sagt underbart att få stanna på platån vid kabinbanan och veta att jag klarade det. Sen så gick pappa i väg en stund och när han kom tillbaka så var han fullastade med mackor och dricka. Det var den godaste mackan jag någonsin har ätit.

Nu hade vi 52km utför kvar att köra. Det var en rolig och nervkittlande utförsåkning. Det som tog 4h att cykla uppför tog knappt 1h utför. Jag gör gärna om den här turen någon annan gång( men det får gärna dröja ett tag).

Facebook Comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *