Fett kul på hjul i alperna

Denna veckan tillbringade jag, Lisa, i italienska alperna. Vi är ett gäng glada längdskidentusiaster (på amatörnivån ska tilläggas) som haft den trevliga traditionen i några år att söka upp roliga skidlopp att åka. För min del är hittills Marchialonga, Birkebeinerennet x 2, och nu då Toblach-Cortina intecknade. Men kvällen före loppet-ni vet den där pirrigt roliga stunden av hela upplevelsen, då alla snackar skidvalla, väder och före, tar sig en hutt portvin (japp, ett väl beprövat tips) lägger fram nummerlappen, tittar på klockan och tänker att man borde komma i säng. DÅ, klockan 21.30 dimper mailet om att loppet är inställt ner i inkorgen

😢

Force majour, pga vädret, med på tok för mycket både snö och regn det sista dygnet.
När den direkta besvikelsen lagt sig (ja det ska erkännas att det var lite låg stämmning i det annars uppsluppna gänget just då) så la jag huvudet på kudden och tänkte tillbaka på den galet roliga cykelupplevelsen jag varit med om under dagen. Och det sista jag tänkte innan jag somnade var- VILKEN TUR att vi inte sparade på krutet för att vara pigga till loppet!!!

Det började med att jag efter torsdagens skidpass kände att det nog varit lite naivt att ha sparat största delen av min skidträning till dagarna före loppet. Skidmusklerna behövde helt enkelt få vila sig i form. Jag tänkte mig en rätt lugn fredag. Så hittade jag två fat-bikes i källaren på hotellet. Jorå, de kunde man hyra och en till i sällskapet blev liksom jag eld och lågor. Dagen till ära hade det dumpats en hel del nysnö. Vi fick en karta i handen och ett tips på rutt. Det där med att läsa höjdmeter är inte min bästa gren. Inte läsa kartor heller. Glad åt att inte vara ensam cyklade jag och Gunnar iväg och inom kort var vi som lyckliga barn i första snön.

Rutten visade sig vara 38 km lång och 1100 höjdmeter. Vi gav blanka sjutton i vilodagen ochtrampade oss upp till slutdestinationen, Prato Piazza 2000 meter över havet. Vi hade batterier på cyklarna till vår hjälp men fick ändå trampa på rätt så bra i snön.


Väl uppe vid Refügen satt apfelstrudeln som en smäck.

Sedan rullade vi ner, ner, ner och skrattade åt att vi haft så roligt och mycket att prata om att vi inte tänkt på att i princip hela cyklingen dit gått i uppförsbacke. Snöiga, glada, och så där go-trötta kom vi tillbaka och kunde konstatera att detta kommer att gå till kategorin “Höjdar-minnen”.
Prova fatbike så snart ni får tillfälle tipsar en Happybikerchick från Italien.

Visst såg vi starka ut några dagar före loppet?

Facebook Comments

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *