Att vända nederlag till vinst!

När man tävlar lika mycket som jag gör så inser man ganska snabbt att alla lopp inte alltid kommer att gå precis som man tänkt. Dom flesta gör faktiskt inte det. Jag skulle själv säga att jag är en ganska bra förlorare. Så klart man alltid vill vinna men det viktigaste är ändå att ha kul när man tävlar. Så om det går dåligt rycker jag för det mesta på axlarna och tänker “ Det kommer alltid komma fler lopp”.

Men det finns också dom gånger när jag inte är en så bra förlorare. Det är dom gångerna när jag inte har kunnat ge allt eller när jag har satt alldeles för höga förväntningar på mig själv och sen har allt bara skitit sig.

Den svåraste förlusten i min hyfsat korta karriär var XCE – SM 2018. För er som inte vet vad XCE stå för så betyder det Cross Country Elimination. Man kan också kalla det för sprint och banan är omkring 1 – 1,5 km. Först cyklar man ett kvalheat och baserat på det resultatet så blir man utplacerade i olika heat. Det är 4 cyklister i varje heat och dom två bästa i heatet går vidare.

Jag älskar den här tävlingsformen väldigt mycket. Själv skulle jag säga att jag är väldigt snabb på så här korta sträckor. Till SM 2018 gick jag in med målet att jag skulle ta en SM-medalj. Jag ska erkänna att jag var inte helt säker på om jag skulle kunna göra det. jag hade ännu inte haft något fullträff på MTB:n hittills och jag körde som första åring i 13-14 klassen. Men om jag skulle ta någon medalj i det här mästerskapet så skulle det vara i XCE det visste jag.

När jag insåg att jag hade gjort den snabbaste prolog tiden så blev jag ännu mer säker på att jag kunde klara det här, jag skulle kunna ta en medalj. Jag körde tre heat och vann alla, det här verkade vara min dag. Nu var det dags för semifinalen. Om jag vann eller kom två så skulle jag gå till final, jag kunde nästan känna att jag nått mitt mål. Men riktigt så bra gick det tyvärr inte.

Jag kommer ihåg känslan av att stå på startlinjen i det heatet. När jag stod och väntade på att signalen skulle gå så tvingade jag mig själv att ta det lugnt. Varenda muskel var på helspänn, startskottet gick och nej! Vilken dålig start! jag var trea in på singel tracken! Men det gjorde ingenting, jag var helt övertygad om att jag skulle kunna köra om. Jag och pappa hade kollat på alla omkörnings möjligheter innan loppet. Vi kom in i en stenkista som gick uppför det var nu eller aldrig som jag skulle lägga in min attack. Det fungera, nu ligger vi jämsides och jag börjar gå om!

Då  känner jag att det som en rysning som går längst ryggraden och det tar tvärstopp. Det som hände var att stenarna i stenkistan lossnade och började rulla ut i den linje jag valt, jag kör rakt på en och tappade allt grepp på bakhjulet. Jag gav allt för att komma ikapp men det är hopplöst. Jag korsar mållinjen som tredje cyklist och var utslagen, min värld är krossad. Jag hoppar av cykeln och sätter mig på marken, jag är som i en egen bubbla av besvikelse och sorg.

Familj och vänner försökte prata med mig och jag försökte förklara vad som hänt men klumpen i halsen var alldeles för stor. Det som tillslut bröt igenom min bubbla var min pappa. Han sa “ vi har inte tid att tyck synd om oss själva nu, upp och visa att du har mer att ge! Du måste upp på rullen nu, ditt nästa heat går om fem 5 minuter”.

Jag förstog inte! Var jag inte utslagen? Men sen så kom jag ihåg att alla som blev utslagna i semifinalerna ska köra B-final om plats 5 – 8. Jag vet inte hur, men jag lyckades på något sätt ladda om och hitta mitt fokus igen. Jag körde mitt sista heat och vann med stor marginal med armarna i skyn, inte för att jag hade vunnit loppet utan för att jag hade klarat av att ställa mig på startlinjen och ladda om. I målfållan stod min pappa och väntade på mig, jag hoppade av cykeln och sprang rakt in i hans armar. Sen tillät jag mig själv att känna alla dom tunga känslorna som jag hade lyckats trycka undan och jag grät.

Jag lärde mig mycket mer av att förlora den där dagen än vad jag hade lärt mig av alla mina vinster. Nu vet jag att jag inte ska sätta så höga förväntningar på mig själv. Det tog ett tag att komma över besvikelsen efter loppet och jag tänkte ofta på hur det hade gott om dom där stenarna inte hade lossnat. Det här kanske låter lite konstigt men ibland när jag drömmer mardrömmar så upplever jag den känslan igen. Men den bra sak allt det där gav mig var att jag till 1000% vill ha revansch så under min  vinterträning så har jag kunnat använda känslan för att motivera mig att köra ännu hårdare och bli ännu bättre.

Facebook Comments

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *