Ett (super)roligt cykelminne

Den som känner mig (Lisa) och Frida (som i denna bloggen är duon Happybikerchicks) vet att vi älskar att samla på oss fina och roliga cykelminnen! Det har blivit en hel del sådana under de snart fyra år vi har cyklat MTB med varandra. Men även innan jag började cykla MTB och fick Frida som bästa cykelkompis så var jag en riktig cykelnörd, fast av ett helt annat slag…

Jag var då (och är förstås fortfarande) en riktig cykel-pendlar-nörd, som i ur och skur tog mig till jobbet på cykel. Bor man någon mil i från stan, och cykelbanan till största delen går utmed bilvägen så blir det en och annan som kommer att förknippa en med att ”vara hon som alltid cyklar”. Alla vi som cykelpendlar vet också att man lätt får både en ”hurt-stämpel” i pannan, och i bland också en ”superhjälte-stämpel”.

Det var det, som bokstavligen hände mig för några år sedan…

Det började med att Teknik- och fritidsförvaltningen i Halmstads kommun, där jag jobbade, skulle bygga så kallade ”Super-stråk” för cyklister. Bra initiativ som var väl värt att marknadsföra för Halmstadborna. Men marknadsföringsbudgeten var knapp, och kollegorna på avdelningen som ansvarade för cykelbanorna grunnade på om det inte fanns något ”lågbudget-alternativ” …Samtidigt ville man slå ett slag för att ställa bilen och i stället cykla för miljöns skull.

Superstråk och Superhjältar…den kopplingen låg ju liksom nära till hands. En kille (som typ aldrig cyklade till jobbet) kom på tal för att agera modell för kampanjen. Tills någon kläckte idén att det ju faktiskt redan fanns en Superhjälte på jobbet. Som minsann hjältemässigt cyklade i ur och skur… Ja, med det utgångsläget fick jag förstås försöka lägga min foto-skräck åt sidan och sträcka upp ryggen lite och hålla med om att jag var en ÄKTA Superhjälte! Dessutom Superhjälte-tjej, vilket ju så här på 2000-talet känns lite modernare!!!

Jajjemän, jag är med, svarade jag – vad vill ni att jag ska göra?

Ja, nu var det ju så att budgeten var liten men man hade i alla fall bokat upp alla reklampelare i stan under några veckors tid. Kampanjbudskapet blev ”Bli Superhjälte – ställ bilen”. Och där cyklade jag i en omsydd ljusblå herrpjamas med mantel och ”utanpå-kalsong”. Inte värre än så tänkte jag – nöjd med att båda mina två söner på den tiden sällan var inne i stan och kanske inte ens behövde se sin mamma på alla reklampelare utklädd till superhjälte.

Nåväl, några veckor senare var staden prydd med affischerna, jag log lite i smyg när jag cyklade förbi mig själv och en och annan kände igen tjejen bakom solglasögonen. Även sönerna nåddes förstås av ryktet att det eventuellt var deras morsa som var Superhjälte, men allt flöt planenligt och jag trodde uppdraget var över…

Men nej nej…Nästa år var Superstråket ännu mer uppbyggt och nu om någon gång behövde man marknadsföra detta för Halmstadborna. Kunde jag eventuellt nu tänka mig att cykla runt i Superhjältedräkten i verkligheten i stället, för det vore ju onekligen en rätt billig marknadsföringsinsats? Ja, vad svarar man på det? Inte nej i alla fall, om man vill vara snäll mot miljön och sina arbetskamrater som frågar. Så nu skulle jag cykla till och från jobbet i hel Superhjälte-mundering under en veckas tid. (Men som bonus slapp jag den ljusblåa herrpjamasen och skulle få en alldeles äkta Superhjältedräkt) Sagt och gjort, under en vacker vårvecka lekte jag Superhjälte 2 gånger per dag, med manteln fladdrande i vinden, glatt vinkandes till bilisterna som tutade utmed vägen. Inne i centrum slängdes det dock rätt många konstiga blickar på den förrymda galningen som klätt ut sig redan på morgonkvisten…. Okej, tonårssönerna tyckte kanske inte att detta var en jättebra idé och även mannen hade ett visst tvivel i ögonen varje morgon när jag gick in i garderoben och bytte skepnad, men själv hade jag en riktigt rolig, och för mig väldigt annorlunda, pendlar vecka. Man får inte roligare än man gör sig, eller hur? Och att vara med och sprida ett gott cykelbudskap kan ju aldrig vara fel, om ni frågar mig! Men skulle jag få frågan igen, så … nej…då är jag nog rädd att både mannen och sönerna hade övervägt att flytta…

/ Hej hopp från (Super)Lisa 🙂

Hej då familjen, då sticker jag ut och jobbar igen då…
(Ingen var gladare än min man och två söner när veckan var slut.)

Facebook Comments

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *