Mina rädslor

Förra året skrev jag Om att våga och att göra sig av med gamla hjärnspöken Där beskriver jag lite om hur min hjärna säger stopp även när jag kommer till enkla hinder i skogen. Visst har jag gjort några små framsteg sedan förra året, jag vågade cykla över en liten rasad stenmur i skogen några gånger och i Änggårdsbergen vågar jag cykla över vissa stockar som ligger över stigen ibland. Det vågade jag inte förra året men det är bara ett par väldigt små framsteg för mig.

Här vågade jag inte cykla ner för ett år sedan. Ett typiskt ställe där hjärnan säger stopp fast det är hur enkelt som helst egentligen.
Här är ett annat ställe där jag alltid klev av för ett år sedan. Egentligen är det bara ett gammalt dike, men med några decimeterhöga halkiga rötter just innan så sa min hjärna stopp även här.

Jag har många fler ställen där min hjärna säger stopp och där jag alltid stiger av cykeln och traskar förbi. Maria Öhlund skrev härom veckan och gav bra tips för hur man kan öva på tekniska partier. De tipsen fungerar hur bra som helst så länge man inte har en hjärna som säger tvärnej. Kanske är det så att folks hjärnor fungerar olika. Några har inga spärrar och vågar allt oavsett om det är farligt på riktigt eller inte, många tar det lite lagom försiktigt först och tänjer på sina gränser efterhand som de blir duktigare och säkrare. Sen finns det sådana som jag där hjärnan ofta säger tvärstopp oavsett om något är nästan helt ofarligt och att jag rent teoretiskt vet att jag enkelt kan klara av det.

Små stockar går bra, men är de så här stora så säger min hjärna stopp.

Jag är inte speciellt rädd för att falla för det gör man ibland. Lasse hade enkelt tagit sig över här flera gånger. När jag skulle fotografera hur enkelt det är så for han så klart över styret. Både Lasse och cykeln klarade sig fint bortsett från några rejäla blåmärken.

Har man en hjärna som säger tvärstopp på det viset så fungerar sällan alla kloka tips om hur man ska göra när någon teknisk svårighet dyker upp framför cykeln i skogen. Jag kan gå och titta på stället där det tar stopp en lång stund och jag vet exakt hur jag ska göra men hjärnan säger ändå stopp. Jag kan gå på en kurs och under en dag eller två våga mycket mer men väl hemma igen och ute på egna turer så faller hjärnan lika snabbt tillbaks i sitt gamla stoppläge. Jag har en son som har massor av tålamod med att visa cykla före och peppa. Inte heller det gör någon stor skillnad även om jag är tacksam för all pepp.

Spänger gör ofta att min hjärna säger stopp. Om de är raka och låga så är det inget problem. Men ska man svänga 90° och sen ta sig över en slipprig hal spång med ett dike under så hjälper det inte att den är kort.

Varför säger hjärnan tvärstopp på det där viset då? Det är ju lite som en hopphäst som tvärstannar framför ett hinder som den ska klara av. Jag tror inte att det är för att jag är så rädd för att trilla och slå mig. Det gör man ibland när man cyklar i skogen och oftast blir det inte mycket värre än något skrapsår och rejäla blåmärken. Jag är inte heller det minsta orolig för att göra bort mig inför andra eller mig själv. I veckan ställde jag mig t.ex. för första gången i mitt liv på ett par slalomskidor och gjorde skidbackarna i Isaberg lite osäkrare tillsammans med ett gäng ungdomar som också var nybörjare.

Första gången på slalomskidor. Här var jag inte ett dugg rädd utan lärde mig och försökte hjälpa ett gäng ungdomar som också stod på skidor för första gången.

Jag har ingen lösning på hur jag ska kunna programmera om min hjärna så att den säger nej när något faktiskt är farligt och inte hela tiden. Fungerar du på samma sätt? Har du lyckats förändra ditt tänkande? Hur gjorde du i så fall? Har du någon idé om hur jag skulle kunna förändra mitt ”mindset”? Ett av mina mål med cyklingen är att på sikt lyckas förändra detta.

Här vill jag också våga cykla, men här är jag inte ens i närheten av att våga ännu…

Facebook Comments

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *