Är det fult att vilja prestera?

En vän på Fb länkade till en krönika i Västerbotten-kuriren. Titeln lyder ”Tro aldrig att livet är en tävling”

Mannen som skriver kritiserar tävlingshetsen som han upplever råder just nu. Att det är för mycket fokus på prestation och att vi som vill prestera är dåliga förebilder för våra barn. När jag först läste texten blev jag lite ledsen och tänkte, är det så andra ser på mig? Men sedan tänkte jag efter och kände att nej det tror jag faktiskt inte att andra gör. Särskilt inte människor som känner mig. 

Som jag uppfattar det så förutsätter krönikören att alla som vill prestera har dålig självkänsla och gör det för att imponera på andra. Då vill jag bara berätta att det finns gott om vuxna tävlingsmänniskor där ute som kan skilja på det dem är och det dem gör…

Min prestation i idrottssammanhang har absolut ingenting med mitt värde som människa att göra.

Jag börjar också fundera på om mannen vill applicera samma mentalitet i fotboll och hockey, nämligen att bara de allra bästa får spela matcher. De som lyckats träna sig till proffs. Alla andra ska bara få öva skott i solskenet en vårdag för att det är bra för hälsan att få frisk luft. Snacka om att tala om för barn att man inte duger för att spela match om man inte blir proffs.

Att vara prestationsmotionär behöver inte alls betyda att man vill hetsa andra. Jag tycker snarare det låter som att mannen ifråga låter sig hetsas av de vänner som vill gå all in på Padel. Är det inte då krönikörens självkänsla som tryter undrar jag? 

Lika barn leka bäst säger man ju. Kanske ska man helt enkelt bara se till att man spelar med personer som vill spela på samma nivå som man själv?

Och huruvida vi tävlingsmänniskor ger en bild till våra barn att man inte duger om man inte lyckas så handlar det nog mer om inställning än om något annat. Bara för att man är tävlingsmänniska och vill prestera så betyder inte det att man känner sig misslyckad när man inte når sina mål. Tvärtom det kan ge ännu mera kraft och driv att fortsätta kämpa till nästa gång. Ett driv som jag gärna inspirerar min son att få. 

Men i landet lagom får man aldrig sticka ut. Man ska vara nöjd. Och man ska definitivt aldrig säga att man siktar mot stjärnorna. 

Hur tänker du kring prestation och att vara en bra förebild?

//Frieda

Facebook Comments

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *