YES, WE CAN!!!

Ni som läste vårat blogginlägg för några veckor sedan kanske minns att vi då hade en hel del huvudbry gällande om vi skulle våga, vilja och orka vara med i en rätt så ”grabbig” cykeltillställning som heter Dirty Halland. Ett allroadlopp utan markerad bana, 150 kilometer långt och 1800 höjdmeter.

Vi lyckades ju mota bort alla hjärnspöken till slut (tack för all pepp efter förra inlägget) och bestämde att vi visst vågade, ville och eventuellt orkade och i lördags var det dags.

Här kommer vår racerapport…

Det började väldigt bra! Vi hade på oss våra nya, snygga Cykeltjejerkläder från Kalas och kände oss ovanligt seriösa, för att inte säga lite proffsiga, när vi slöt upp, längst bak i ledet, innan start. Efter en snabb titt på de andra, kunde vi konstatera följande. De flesta hade någon form av annan cykel än våra Mtb:s. Gravelbikes och cyckelcross var de vanligaste cyklarna.  (Efter loppet kunde vi konstatera att det troligen fanns för- och nackdelar med alla typer av cyklar beroende på loppets sträckning. Mtb fungerade alldeles utmärkt). Kul att se var att vi inte var de enda tjejerna i startfältet. Vi såg en handfull tjejer till, och de såg riktigt vassa och snabba ut! Kul!

Vi kände oss också lite udda i startfältet med våra välpackade, stora och rätt tunga ryggsäckar och funderade lite över hur de utan någon ryggsäck alls skulle förse sig med fika och energi under dagen. I vår packning fanns det mesta…gofika, kaffe, bananer, sittunderlag, bars, chokladkakor, mackor, extra kläder, pannlampor…ja vi skojade om att vi hade campingutrustningen med oss också om vi ville dela upp turen på mer än en dag. En lärdom redan här blev – packar du en tung ryggsäck så kan du inte klaga på att du eventuellt blir lite trött i axlar och rygg. Vi klagade inte. Och ångrade inte att vi hade ryggsäckarna och provianten med oss, men hade vi velat slippa så cyklade vi förbi några fik där vi säkert hade kunnat fylla på med energi utan att ha den med oss under hela turen.

Startfältet redo…Vi stod lugnt och fint allra längst bak!

Så cyklade vi iväg. De första 7 kilometrarna cyklade alla i ett långt led i ett så kallat lugnt mastertempo. Här kom nästa lärdom. Killar har troligen en minimal urinblåsa i jämförelse. Eller varför stannade typ alla killar och kissade redan efter några kilometrar?

När fältet släpptes löst efter knappt en mil så försvann de flesta framför oss i ett jädra tempo och vi drog en lättnandes suck. Nu var allt enligt plan – vi skulle hålla vårat eget tempo, vi skulle försöka fixa det där med kartläsning via en nedladdad GPX-fil på Fridas cykelstyre, vi skulle njuta av rundan, skratta i nedförsbackarna och stånka i uppförsbackarna, fika och ha en riktigt bra cykeldag.  Helt själva var vi faktiskt inte där bak heller, vilket var lite roligt ändå. Några herrar gav oss det stora förtroendet att vägleda dem och det gjorde vi en bit men rätt som det var så släppte de oss för egna äventyr (eventuellt rakaste vägen hem) och vi förblev nu vårt vanliga tvåmanna-team under resten av dagen.

Första fikastoppet – i Torup efter fem mil Det går bra nu…

En ny lärdom kom så småningom – Jisses vad det slukar batteri på telefonen när man är uppkopplad mot en karttjänst. I efterhand kom vi på att det hade stått i PM:et att inte glömma ta med sig extra batteri i form av powerbank eller annat om telefonen laddar ur…Den där vanliga laddaren vi också pratat om låg förstås också kvar hemma. Vår ”kart-telefon” laddade ur efter cirka 8 mil, och alltså drygt halva distansen.

Vi hade nu kommit till Knobesholm, ett fantastiskt vackert naturområde vid Knobesholmssjön med ett fridfullt vindskydd och fin utsikt. Här blev det kaffepaus nummer två, och lite överläggning kring hur vi nu skulle hitta själva rutten utan karta på styret…

Vackra Knobesholm – inte så dirty alls om ni frågar oss…

Här önskar vi göra ett hopp i vår racerapport, cirka en och en halv timma, och x antal kilometer framåt. Vad som hände i Knobesholm stannar i Knobesholm…(Det enda vi kan avslöja är att det troligen var troll eller andra övernaturliga väsen inblandade i komplotten mot de båda glada cykeltjejerna, i vildmarken, utan karta…)

Sent omsider, något sinkade av troll och väsen, så lämnade vi ändå denna vackra plats för att trampa vidare på Dirtyhalland-rutten.

Nu var det återigen glada miner, för nu började vi närma oss trakter vi har cyklat i förr, och därmed kunde vi frispela lite med vägvalen. Carlsbergs vätskekontroll med alkoholfri öl och cider i Steninge (samt salta chips som bonus) satt finfint och vi hade ju hela kontrollen för oss själva. (Ja om sanningen ska fram så hade vi ju typ hela loppet för oss själva…) Nu hade vi bara de sista tre milen att rulla in tillbaka till Halmstad och dessa vägval kan vi som vår egen ficka. Vi sneglade dock lite på himlen och solen som började närma sig horisonten och undrade om vi skulle hinna fram utan att behöva sätta lampor på cyklarna…

Får man vara så här nöjda när man kommer tillbaka till startplatsen sist av alla? JAAAAA – det klart att man får!!!!


YES, we did it!!!

Långt efter alla andra rullade vi in på gatan där Feldts Socker & cykel ligger och där starten hade gått ganska exakt nio och en halv timma och 150 kilometer tidigare. Glada, nöjda, och ja-rätt trötta på att cykla också om sanningen ska fram.

Och vet ni vad vår sista erfarenhet blev? Att komma sist är ju lite som att komma först. Också. Fast tvärtom. Och ändå inte. För det här loppet var ju inte alls tänkt som en tävling. Utan bara ett väldigt roligt initiativ. Av en väldigt fin cykelrunda. Och en ovanligt lång cykelrunda. Och ingen (vad vi vet i alla fall) tyckte på något sätt att vi var några loosers. För vi lever efter föreställningen att cyklister inte är såna…

Så – Summan av kardemumman cykeltjejer, och alla andra som läser det här. YES WE CAN!!! Även vi glada amatörer, motionärer, nybörjare, unga som gamla, snabba som långsamma, tuffa som försiktiga, tjejer som killar…Vi får också vara med på den här typen av lopp om vi vill.  Och är du osäker på om du orkar, är lika snabb som de andra, har en lika bra cykel och hundra farhågor till så tro oss – bara släpp det och påminn dig om att det går alldeles utmärkt att göra det på sin eget sätt. Ingen kommer att skratta åt dig och ingen kommer tycka att du är dålig. Och som vanligt när man har utmanat sig lite extra, så är man ju galet glad och stolt efteråt!

Det här var inte sista gången vi gav oss ut på cykeläventyr som kittlar både självförtroende och fysisk kapacitet!!! Och vem vet – nästa gång kanske vi är ett helt gäng ”eftersläntare”…

/Glada cykelhälsningar från Frida & Lisa / Happybikerchicks

PS. Om någon vi ha tips på en RIKTIGT BRA ”intervall-loop”, ni vet en sån där rolig varvbana, med uppförsbackar och nedförsbackar, som man kan köra varv, på varv, på varv, tills man nästan är yr i bollen, så vet vi en. Av en händelse så ligger den i Knobesholm…

Så här såg rutten för Dirty Halland ut
Och så här såg höjdkurvan ut

Facebook Comments

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *