När det klickar!

Stack ut på vårens andra cykelpass ute i söndags på förmiddagen och hade frågat min granne Katarina om sällskap. Hon hängde såklart på och vi har många fina minnen från förra sommarens cykelturer! Kommer ihåg hur snabba och starka vi kände oss mot slutet av sommaren och så ska det minsann kännas i år igen, om ens lite tidigare i säsongen kanske!

Jag hade glömt hur enkelt och roligt det var att cykla med just Katarina. Vi är väldigt jämna formmässigt så det är ingen som ”råkar” sticka iväg eller halka efter. Vi har samma pannben och det känns bara rätt direkt. Enkelt och på något sätt ansträngningslöst att hålla ett jämnt tempo. Trots den enorma motvinden som var på majoriteten av söndagens runda tillsammans med regn, hagel och snö! Men vi kämpade på. Vi behöver inte säga något till varann vi vet att båda tänker att det är förj*vligt, har tankar på att ge upp men att vi ändå aldrig skulle ge upp för motvind, kalla fötter eller energibrist!

Vi är så lika där och det är så skönt. Lera, snor och svett överallt men inget vi bryr oss om, vi ska ta oss runt den bestämda turen. Vi bara kör. Sista ca 2 milen hem (av 9 mil) hade vi medvind och humöret kom tillbaka och vi verkade både redan glömt hur hemskt jobbig och kämpig turen hade varit! Minnet är kort, och det är väl bra det. Ser redan fram emot nästa härliga (eller mindre härliga) cykeltur med Katarina igen!

Kram från Sofia