11 mil på turskidor mellan Abisko och Nikkaluokta

Jag har förälskat mig i de svenska fjällen. De senaste åren har jag fjällvandrat och efter varje tur längtar jag tillbaka. Ett helt år till nästa tur blev för lång tid och jag blev sugen på att testa vinterfjäll på skidor. Förra året skulle jag och min man Daniel göra resan tillsammans men jag fick till största delen göra den själv när han blev sjuk i influensa längs vägen. Nu ville vi ha revansch!

Abisko fjällstation Middag och prylcheck

Efter en trerätters middag på Abisko fjällstation ser vi över vår packning en sista gång. Så låg vikt som möjligt men det finns en hel del saker som måste med bla. kläder, sovsäckar, viss mat och nödutrustning. Det är en balansgång mellan need och nice där nice går bort i vår viktoptimering. Det som förväntas komma till användning under vår första dagsetapp får ligga lättåtkomligt i ryggsäcken.

Abisko – Abiskojaure 15 km Kommer inte ihåg att det var så halt att åka skidor

Vi vaknar tidigt innan larmet, man är full av förväntan när man har hela resan framför sig. Vi väger ryggsäckarna, 15 kg nödvändig utrustning i min väska (en glasflaska Baileys till kaffet är i vissa situationer helt nödvändig).

15 kg på ryggen

Första kilometern känns det som jag åker skridskor, skidorna vill spreta åt olika håll på det isiga föret och ryggsäcken rycker i mig så jag nästan tappar balansen. Isiga backar, bakhalt uppför och hugg under skidorna nerför. Första biten är lite småbackig genom björkskog och vi bestämmer oss för att stryka snabbklister under skidorna.

Snabbklistret var enkelt att hantera ute i fält

Klistret i kombination med att vi väljer att leta oss från leden i skogen till den snöklädda älven får oss att ta oss betydligt lättare framåt. Molnen har lättat och vi får strålande sol, även om vi har en dagsetapp som ska avverkas så påminns vi om att det är resan och upplevelsen som är målet och inte bara att komma fram. Vi stannar och fikar flera gånger, kan man få för mycket fika? Sista kilometrarna över sjön Abiskojaure är lätta, fjällstationen ligger på motsatt sida sjöns strandkant men vi har inte bråttom, trots att bastu och öl väntar. Vilken skön dag, solen skiner och livet hade inte kunnat vara bättre.

Första dagsetappen på Kungsleden börjar nu

Abiskojaure – Alesjaure 20 km Upp mot kalfjället

Några km i skogen sen är det äntligen dags att komma upp på fjället. Vi tar på stighudarna under skidorna och efter en brant stigning får vi se den alpina miljön. Vi får en heldag på skidor omgivna av branta fjällsluttningar i gassande sol. Att denna dagsetapp mestadels lutar uppför gör ingenting, sol i sinnet och allt känns underbart. Sista milen väljer vi att skida ner på sjön Alisjavri, platt och fint fäste! När vi kommer fram till Alesjaure fjällstation tackar vi gudarna för att vi prioriterade solkräm i vår packning, vi konstaterar att inte alla gjort det.

På älven med fjällen i sikte

Alesjaure – Tjäktja 13 km Ut på tur aldrig …?

Väderomslag, vi hinner inte längre än 200 m (max) innan vi har rejäla styltor under skidorna. Klistret som varit en succé de andra dagarna är nu helt fel för dagens före. När vi tar av oss skidorna för att skrapa styltor sjunker vi ner ett par dm i den blöta nysnön. Vi skrapar bort så mycket snö och klister som går och försöker täcka med valla. Det snöar och det har blåst upp rejält. Vi möter ett gäng tjejer som gav sig iväg tidigare på morgonen, de är på väg tillbaka till stationen för de får inte ordning på styltorna under skidorna. Trots vädrets makter kommer vi iväg, klistertäckningen har fungerat men det har blivit riktigt bakhalt istället, hur är det möjligt? Dagsetappen går mestadels uppför men vi vågar inte stanna för att valla om, bättre bakhalt än styltor. Vi är blöta och vi har motvind. Allt är vitt och ingen sikt, blä!

Rejäla styltor kunde tvingat oss tillbaka, täckning av klistret fungerade

Jag bannar mig själv för att ha packat ner min 5 åriga dotters goggles i min viktoptimeringshets. Synfältet är därmed förminskat om det nu ändå är något att se. I vår nödutrustning har vi vindsäck och min man som vill fika i tid och nu otid övertalar oss att ta fram den för en paus. Tålamodet tryter och tubost är kletat i vindsäcken men det får bli ett senare problem. När vi till sist kommer fram till Tjätka fjällstation finns inte en tanke på att fortsätta en etapp till så vi stannar där över natten.

White out i en 5 årings goggles med snöslask på linsen

Tjätka – Sälka 12 km Fantastiska vyer och humöret är på topp igen

En bit ner för Tjätkapasset, Daniel en bit längre ner. Vilken dalgång!

Vinden har mojnat och vi kan se fjällen utanför fönstret. När vi fått på oss skidorna har solen kommit fram. Idag ska vi upp till resans högsta punkt Tjätkapasset 1100 möh. Att ta sig upp från stationen till högsta punkten går lätt, tänk vad vädret kan påverka sinnet och upplevelsen! Fantastiska vyer och ren lycka! Vi sicksackar oss ner i nysnön, står på från sida till sida i dalgångens nedförslut samtidigt som vi skrattar och tjuter rätt ut av glädje.

Vi når Sälka tidigt på dagen men det är liksom så skönt att bara få vara ute så vi bestämmer oss för att stanna där för natten, det blir inga dubbla etapper. Det handlade ju om att resan är målet! Vi firar med kall Cola och chips som vi köper i butiken.

Sälka – Singi 12 km och överraskande nyheter

Det har stormat under natten, det är fortfarande blåsigt och mulet. Under kvällen hade stugvärdarna pratat om att det kan komma att blåsa för mycket för att ta sig i väg under morgonen. Vi bestämmer oss för att vi beger oss ut ändå. Dagsetappen lutar mestadels nerför och vi har ju trots allt vinden i ryggen. Efter lite drygt halva sträckan kommer vi fram till ett rast/nödutrymme, under fikat kommer det in ett par som kommer från andra hållet, dit vi är på väg. Vi får rapport om snösmältning, vatten på isarna och svårigheter att ta sig hela vägen till Nikkaluokta. Nyheterna är inte vad vi väntat oss. När vi kommer fram till Singi får vi också veta att det är barmark redan under sista delen av vår nästa dagsetapp.

Ett av de nöd/rastutrymmen Länsstyrelsen tillhandahåller i fjällen. Finns lite ved och kamin om man befinner sig i nöd. Här var det värt att ha släpat glasflaska Baileys upp på fjället!

Singi – Kebnekaise 14 km fjällvandring med skidor under armen

Vi går upp extra tidigt, vi vill dra nytta av nattens minusgrader och den skare som bildas när snön börjar smälta men frusit under natten. På morgonen får vi härlig skarskidåkning, vi ska ta oss uppför en bit men sedan bär det av nerför större delen av dagsetappen mot Kebnekaise fjällstation. Skaren i kombination med nedförslut gör våra snabbaste km hastigheter men ju längre ner vi kommer desto mindre snö och ingen snö. Längst ner i dalen blir det fjällvandring med skidorna under armen, snopet! Vi kryssar och hoppar mellan snölegor. När vi kommer fram till Kebnekaise fjällstation får vi höra att det förmodligen blir svårt att skida till Nikkaluokta pga. smältvatten på sjön. Förhållandena har gjort att de har slutat köra skoter för säsongen Alternativet som kvarstår är helikopter. Under vår trerätters middag glömmer vi problemen med att komma hem, lite snopet att bli snuvad på 19 km skidåkning men det löser ju sig ändå.

Och ännu mindre snö än här blev det. Här är vi ett par timmar från Kebnekaise fjällstation.

Kebnekaise Helikopter till Nikkaluokta som inte kan lyfta pga. storm

Vi äter frukostbuffé och allt är packat för avfärd med helikopter. Magkänslan för helikopterfärden är sådär, jag har flugit helikopter i fjällen flertalet gånger och jag är inte flygrädd men det blåser 23 m/s. När vi tar oss upp mot helikopterplattan med vårt bagage känns det som vi ska blåsa iväg, ryggsäcken är som ett stort vindfång. När vi står där och väntar får vi ett samtal om att helikoptern inte kan lyfta, det blåser för mycket.

Vi får ett extra dygn på Kebnekaise fjällstation och när vi väl kommer iväg med helikoptern ser vi ner över marken där vi skulle skida och förstår att skidåkning inte hade varit något alternativ. Att korsa sjön Luddjujavri hade varit farligt. Snösmältningen har gått alldeles för fort i år.

Vi ser ner över det landskap vi skulle skidat över och inser att det inte varit möjligt. Väldigt blött också när det smälter.

Vi kom hem ett dygn senare med nattåget, för trött för att orka ta mig till jobbet. Jag behöver vila inför ett MTB event dagen efter, Varbergs MTB Q-camp där jag ska vara gästinstruktör. Jag känner mig priviligierad som får besöka dessa platser och vara med om allt detta. Det ena roliga avlöser det andra; Ladsvägsläger i Laholm, Turskidåkning i fjällen och MTB Q Camp.

Vi hörs om ett par dagar, då ska jag berätta om Q-campet!   

Facebook Comments

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *