Nybörjare på enduro

Måste bara fastslå att det inte är jag som har börjat med enduro, innan jag skriver vidare på det här inlägget. Sonen har cyklat vanlig mtb (xc) sedan han var liten och så långt har ju jag som mamma hängt med och tränar och cyklar och kör något kortare långlopp då och då. Sonen vill helst cykla sju dagar i veckan. I vintras testade han att kombinera sin vanliga träning med lite cyclocross, men det var inget han fastnade för.

Tidigare i vår annonserade vår cykelklubb att de skulle starta upp en endurogrupp ”Enduro skills” för de över tretton som är vana mtb-cyklister. Sonen blev eld och lågor och kom fram till att han kunde vara med om han ”lånade” min heldämpade cykel och fixade ett ryggskydd.

Jag kände mig inte lika förtjust över idén och såg framför mig hur jag skulle få tillbaka en kvaddad cykel och inte skulle kunna vara med och cykla längre.

Ibland löser sig alla problem snabbt och smidigt. Dagen efter fick jag syn på en annons om en endurocykel till salu på FB. Det var en i klubbens föräldragrupp som skulle sälja en urvuxen, måttligt använd cykel från sin son.

Det blev provcyklingsrunda i Hisingsparken och sen hade vi plötsligt ytterligare en cykel i familjen. Ett lätt och smidigt ryggskydd senare var det bara att köra iväg sonen till första enduroträningen. Superkul tyckte han efteråt och har gått ”all in” för sin nya gren.

Efter två träningar var det dags att tävla lite tänkte han. ESS (Enduro Sweden Series) var lagom att börja med när tävlingen ändå gick på ”hemmaplan” i Lackarebäck.

Första tävlingen blev en våt, lerig, tokigt hal och jättekul upplevelse. Som förälder och åskådare var det lite skräckblandat att se hur deltagarna halkade runt och ibland halkade omkull i sluttningarna. Tur att det är 20 sekunder mellan åkarna. Om någon trillar eller tar det försiktigt hinner åkaren efter ändå ikapp. Sonen höll sig på två hjul hela vägen och tyckte efteråt att stämningen var trevlig under tävlingen. Alla snackade med varandra och peppade varandra.

Efter ytterligare några veckors träning så har vi också hunnit med ESS på Ryssberget i Sölvesborg nu i helgen. Vi åkte ner med husbilen på lördagsmorgonen så att Erik och en klubbkompis skulle hinna provköra alla sträckorna ordentligt. Natten till lördagen hade det regnat rejält så stigarna var halkiga här också. På söndagen var tävlingen. Erik som tillhör P 13-14, den yngsta tävlingsklassen, får köra 5 av de sju sträckorna. Kul att tävla även den här gången tyckte han.

Vad är då skillnaden på enduro och ”vanlig” mtb (xc)?

När man tävlar så cyklar man uppför ett berg utan att man tar tiden. Sen när man ger sig nerför berget på en tävlingssträcka så tas tiden. Man lägger ihop tiden på alla sträckorna och får fram en sammanlagd tid som man sedan jämför med övriga tävlande i klassen och som ger placeringen.

När man tränar enduro (i alla fall när man är tonåring) så är det mer hopp och lek. Här finns inga backintervaller.

Utrustningen är också lite annorlunda. En rejäl dubbeldämpad endurocykel, fullfacehjälm, rygg- och knäskydd  är grundutrustningen. De vanliga tighta cykelkläderna får stanna hemma för här har man lösare tröja och shorts eller byxor.

Som cykelförälder är det svårare med enduro. På ett xco-lopp står alla föräldrar och åskådare ute runt banan och hejar på för fullt. På endurotävlingarna ligger många av sträckorna så långt bort att man inte har en chans att hinna dit. Man får helt enkelt ta sig till ett par enkla ställen och se sitt barn susa förbi med blicken fokuserad framåt.

Jag väntar nog med att prova på enduro. För mig känns det för tekniskt och läskigt med alla hopp, dropp och steniga branta och halkiga nerförsbackar. Jag får träna mer på vanliga stigar och försöka bli lite modigare där först.

Facebook Comments

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *