Stockholm marathon och tiden efter…

Jag vet inte vart jag ska börja. Stockholm marathon, mitt stora mål i år är över och jag var inte riktigt beredd på tomheten som skulle komma efteråt. Tidigare när jag sprungit maraton har jag gjort det på hösten och liksom avslutat säsongen med det och då har det också känts naturligt att dra ner på löpningen inför vintern. Men nu har säsongen precis börjat och jag är redan klar….haha det låter ju konstigt. Det är ju bara att sätta upp nya mål såklart men urladdningen blev så stor att jag känt mig mest trött och inte alls sådär glad som jag brukar efter lopp. Idag har jag iallafall träffat min Pt och vi har lagt upp en ny plan vad gäller min styrketräning, vilket känns jättekul och väldigt motiverande. Jag ska ge både kropp och knopp lite vila nu och bara gå på känsla innan jag lägger upp en ny plan för hösten. Jag har såklart redan tittat på lite nya lopp men det håller jag för mig själv ett tag till. Nog om det nu ska jag berätta om loppet.

Jag åkte upp till Stockholm redan på Fredagen, jag gick på mässan i lugn och ro och hämtade min nr-lapp. Åt lunch i solen och kollade in vart starten skulle gå. På kvällen mötte jag upp Hanna som också är ambassadör här på Cykeltjejer. Vi åt middag ihop och hade så mycket att prata om så tiden bara rusade iväg. Vi skrattade så mycket att jag inte kunde haft en bättre uppladdning. Tack för det Hanna! Jag somnade snabbt på kvällen och vaknade utvilad nästa dag.

Jag förberedde mig enligt konstens alla regler, frukost, energidryck, vaselin, kläder, nr-lapp, vätskebälte, och kontrollera chipet på skorna minst fem gånger. Sedan iväg mot start. Eftersom jag aldrig sprungit Stockholm innan visste jag inte riktigt vad som väntade men utifrån min träning hade jag satt ett mål på 3.45.

Starten gick och det var trångt, jag kom inte riktigt in i något bra flow och farten kändes ryckig. Det dröjde nästan 5km innan massan av löpare glesades ur och jag kunde springa på i mitt tänkta tempo. Skön känsla!! Vid ca 8 km såg jag Hanna som skulle supporta på två ställen längs banan. Vilken lyx för mig som inte hade med familjen denna gång. Allt flöt på, jag fick i mig energi som planerat, höll tempot och mådde riktigt bra. Det var så härlig publik hela vägen och Stockholm är en riktigt fin stad att springa i. Vid 30 km började det regna och jag fick en liten dipp. In med energi, upp med blicken och fortsätt framåt. Hanna skulle stå vid 34km igen och när jag såg henne blev jag så glad och fick ny energi. Tack igen Hanna!!

Det fortsatte regna och vid det här laget var jag ganska blöt. Ögonen sved av all svett och vatten och jag såg allt suddigt men jag kände mig stark. Min klocka visade hela tiden att jag sprungit 1,7km längre än vad skyltarna sa. Jag måste lära mig att inte sicksacka alternativt ta kurvorna bättre. När jag nådde 40 km dök en nära vän upp som jag inte visste skulle vara där. Jag blev så glad att jag ville gråta och krama om henne men jag fortsatte såklart.

Strax därefter sa min klocka att jag var i mål men jag hade ca 1,5km kvar. Jag hade kraft kvar och den sista kilometern blev min snabbaste. Det är en cool känsla att kunna spurta in i mål på ett maraton. Jag klarade mitt mål och klockan stannade på 1.43.27 Stolt och glad!!

Nu ger jag mig själv en vecka till för återhämtning, jag tränar det jag känner för och lyssnar på min kropp. Cykling är faktiskt det som lockat mest. I Lördags tog jag en härlig kvällstur i solen och njöt av att inte träna prestationsinriktat.

Vi hörs snart igen och vem vet då kanske nya planer har tagit form. //Frieda

Facebook Comments

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *