Uppsalaklassikern- Tack vare Skägget och den vita Springaren

Jag kom på den brillianta idén att köra Uppsalaklassikern eftersom jag råkade vinna en startplats till Uppsala Bike Weekend av Cykelkraft. Vaknade på söndagsmorgon (dagen efter Shimano lvg) och kände mig oväntat fräsch. Gjorde allt kvällen innan för att hjälpa återhämtningen eftersom jag vet att jag ofta blir väldigt stum i benen. Jag åt så mycket jag kunde, masserade benen, smörjde in dem med liniment, rehab-rygg (alla mina problem sitter i ryggen), rullade hela kroppen på foam roller, masserade med triggerboll och försökte sova så mycket som möjligt.

Min nya och grymma hoj!!

Jag kom till startfållan lika oförberedd som vanligt. Den här gången var i alla fall däcken pumpade men sadeln i fel höjd och cykeln helt ny för mig. Jag hann i alla fall med två korta rundor dagarna innan loppet och jag hade fått en bra genomgång av loppet så jag tyckte att jag hade ganska bra koll på vad som väntade mig. Kände direkt vid starten att benen var sega, inget tryck alls på transportsträckorna och tappade alla ryggar. Första varvet kändes ändå helt ok och benen vaknade till efter några mil men tyvärr så somnade skallen i samma veva.

Lika oförberedd som vanligt. Kirrar det sista i startfållan.

Det resulterade i att jag tyvärr vurpade. Superklantigt!! Jag kom i ganska hög fart på en sluttande raksträcka och såg tydligt att jag behövde sakta ner och mindes även från första varvet att det skulle komma en väldigt skarp sväng. Tyvärr så hände det inget. Jag tänkte ”bromsa” men kroppen fattade inte. Bromsade in på tok försent och kraschade i svängen. Jag hoppade upp lika fort och cyklade vidare uppför backen. Väl uppe på cykeln så märkte jag att allt är snett och vint och uppförsbacken efter vurpan tippade jag omkull av någon konstig anledning (ev yr i kolan). Då lyckades jag förstöra cykeln rejält. Jag trodde först bara att det var kedjan som hade hoppat men jag hade lyckats få in hela bakväxeln mellan ekrarna och växelörat hade fått sig en rejäl smäll.

Skägget och den vita springaren!

Jag fick panik. Min enda tanke var att jag måste komma i mål. Har jag sagt att jag ska göra en Uppsala klassiker så ska jag fasen i mål om jag så måste krypa in. Bloden rinner från knäet men mitt enda fokus var att fixa cykeln. Jag försökte först böja till växeln, jag fick även hjälp av en kille i backen men vi gick bet.

Jag gick tillbaka till funktionären och då dök de upp. Mina hjältar!! En man på sin vita springare eller jag menar cykel, Charlie från CK Uni och du okända (för mig) skäggiga man som visade sig vara en av Sveriges bästa cykelmekaniker, Skägget. Jag försökte tvätta knäet medans de på något mirakulöst sätt lyckades laga min cykel. Alltså glädjen hos mig var helt obeskrivbar när jag förstod att jag skulle kunna cykla vidare. Charlie hakade på mig en stund för att se att jag var ok. I mål kom jag men det gick varken fort eller var snyggt. Andra varvet var en riktig söndagstur, en ganska skärrad och livrädd sådan.

Check på Uppsalaklassikern för mig och min nya cykelkompis!

Jag är på något konstigt sätt ganska glad över kraschen. Det var min första riktiga vurpa och nu vet jag hur det känns. Ingenting, i alla fall så länge man är speedad på adrenalin. När jag kom i mål blev jag omhändertagen av några underbara tjejer i sjukvårdstältet. Adrenalinet är bästa bedövingsmedlet det gjorde inte ens ont när de skrubbade såret med skrubbsvamp och tandborste och glad är jag för det. Men såklart så vände det under kvällen…

Speedad och nöjd över att vara i mål!

Ibland har man en jäkla tur mitt i oturen. Det var en sjuk röta att jag lyckades ramla framför rätt människor.

Stort tack!! Utan er hade jag aldrig kommit i mål och då hade det inte heller blivit någon klassiker. Ni är bäst!!

Jag fick mina medaljer tillslut!

Tack Uppsala Bike Weekend för en grym helg! På återseende.

Facebook Comments

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *