Tour de Himmelfart i glädje och sorg

Tour De Himmelfart var en mycket känslomässigt utmanande helg för mig. Det var mycket och därför har jag väntade så länge med att skriva om min upplevelse, jag var helt enkelt tvungen att få smälta allt som hade hänt.

Själva tävlingen gick så bra. Jag presterade långt över alla mina förväntningar. Jag skrev ett kort blogginlägg efter dom två första etappen som jag vann i en spurtuppgörelse. Inlägget handlade lite kort om mina förväntningar inför tävlingen, att jag var rädd för att inte hålla samma nivå som dom andra och hur överväldigande det kändes att vinna dom två första etapperna. Om ni inte läst blogginlägget om dom första etapperna. så det ända ni egentligen behöver veta är att Tour De Himelfart är en etapptävling där man kör 5 etapper på 3 dagar och är en av europas största ungdomstävlingar med nästa 700 cyklister.

Så den första dagen av tävlingen var bara helt fantastisk. jag var helt överväldigad över allt som hade hänt. jag hade vunnit 2 av 2 etapper och ledde i totalen. jag var bara så chockad. jag mötte den Danska, Holländska, Belgiska mästarinnan och flera andra duktiga cyklister. Ingen hade förväntat sig att en liten tjej från sverige utan lag eller särskilt mycket erfarenhet skulle vinna något. Men där kom jag och gjorde det i alla fall och det kändes bara helt fantastiskt. Jag vet inte hur jag ska beskriva känslan på annat sätt.

Som jag skrev i rubriken så blev helgen inte bara glädje.

Nej, den andra dagen skulle jag köra en tempoetapp, jag hade min start efter lunch. Dagen började med att jag gjorde mina vanliga förberedelser inför att tävla, Jag åt frukost, satte mig på rullen och trampade ur trötta ben från dagen innan och vilade en stund. Just som vi skulle förbereda lunch så fick vi ett extremt tragiskt meddelande. Allt fortsatt tävlande på etapp 3 var avlyst pga det hade skett en olycka mellan en cyklist och en bil. En bil hade åkt under avspärningsbanden och frontalkrockat med en cyklist först fick man inte veta mycket om vem det var eller vad som hänt. Man fick bara veta att det inte såg bra ut för cyklisten. Min reaktion var bara tystnad, jag kände mig helt tom!

Att något sånt här skulle kunna hända fanns inte i min värld.

Vägarna var avspärrade!

Jag var trygg! (eller så trygg som det går att bli när man cyklar.)

På morgonen nästa dag fick man veta att cyklisten hade omkommit, han var en 18 årig Dansk cyklist som hette Andreas Byskov Sarbo. Det här påverkade mig väldigt mycket. Det var så många känslor och tankar. Döden är en del av livet och människor dör varje dag, det är någonting som alla vet om. Det känns bara annorlunda på något sätt när det händer i din närhet, även om jag inte kände den där pojken så kan jag inte sluta tänka på att han inte fick möjligheten att leva sitt liv. Han hade mål och drömmar på samma sätt som så många barn runt om i världen. Det är så svårt att beskriva hur jag känner det är bara så många tunga tankar och en känsla som kommer ta tid att bearbeta.

Tävlingen var uppskjuten och fortsatte med etapp fyra, det var ett linjelopp. Jag var ganska nervös innan. jag hade vunnit som två tidigare etapperna och körde med ledartröjan, så nu kändes det som att folk förväntade sig att jag skulle prestera bra. Etappen var definitivt tuffare än vad dom tidigare hade varit. Nu visste alla vem jag var. och dom ville inte ge mig något gratis. Min plan som innan hade varit att bara ligga med och vänta på att det skulle bli en spurt fungerade inte så bra. Ingen ville dra runt mig och dom gjorde massa attacker och sen avbröt dom den när någon skrek att den gula ledartröjan var med. Det var många av tjejerna som skrek taskiga saker åt mig och var allmänt otrevliga. Det var en chock för mig att dom betedde sig så här. Jag kommer ursprungligen från mountainbiken där alla brukar vara trevliga och respektera varandra så att bli skriken åt var rätt tufft. Jag tror att dom försökte psyka mig lite och det fungerade till viss del. jag kände mig rätt ensam, dom var där med sina lag och körde tillsammans. Jag hade ingen som skulle ställa upp och hjälpa mig. Trots allt det så lyckades jag vinna den etappen också. Det var mycket tuffare än dom andra två etapperna, men när vi kom in mot mållinjen var det jag som drog det längsta strået. Dom andra var rätt arga, för hur många attacker och ryck dom än gjorde så lyckades dom ändå inte bli av med mig.

Sista dagen var ännu ett linie lopp. Men det var nästa dubbelt så långt som dom andra hade varit. vi skulle köra tre varv på en 14,3 km bana. Det var riktigt högt tempo redan från starten, efter bara 15 minuters körning så gjorde dom första tjejerna en attack, det var den Dansk, Holländska och Belgiska mästarinnan. Dom tre låg precis bakom mig i totalen och gick loss i en kurva. samtidigt la sig några andra från deras lag i täten och sänkte tempot för resten av klungan. Jag försökte ensam hämta ikapp attacken. Jag gick för fullt helt ensam i 10-15 minuter innan jag fick ge upp och inse att jag inte skulle komma i kapp. Då hade jag dessutom kört ifrån resten av klungan så jag hade inte så mycket annat val än att ligga och dra själv. I mer än ett halvt var låg jag helt själv, sen så tog jag tvär slut. Efter all hårdkörning dagen innan så hade jag inte mycket kvar att ge så jag började droppa placeringar och hamnade längre och längre ifrån täten. Jag slutade flera minuter efter dom i totalen. Mina 12 sekunders ledning inanna etappen räckte tyvärr inte så långt och jag slutande på en åtonde plats den dagen och en åttonde plats i totalen. Jag antar att det är okej, topp 10 på sin första internationella tävling är ganska bra. Men efter en sån bra början på touren så hade man så klart föreställt sig stå längst upp på pallen.

I det stora hela har det varit en bra upplevelsen. Jag har lärt mig extremt mycket nya saker och även om det har varit väldigt mentalt och fysiskt påfrestande så hade jag riktigt rolig resa och tävling.

Facebook Comments

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *