Reflektioner från en cyklistbilist @Vätternrundan

Som supporter på Vätternrundan igår körde jag motsols för att möta Brians klunga. Tog väg 50 norrut från Motala och jag blev chockad. Min första tanke var ”detta är ju helt galet”. Att det ens är tillåtet att hålla ett motionslopp med så många deltagare på de premisserna. GALET. Trötta cyklister som krigat i gud vet hur många timmar – som ledde cyklarna uppför backarna – enstaka cyklister som krigade på och cyklade om dem som gick och sen klungor med cyklister som skulle om dem alla. Till detta alla bilar som försökte tuffa sig fram i samma riktning som cyklisterna, vilket gjorde att de fick ligga halvvägs på mötande vägbana och vi som körde där låg utanför vägen. Detta var de tålmodiga, snälla bilisterna. Många tryckte sig om och in i klungor. Skingrade cyklister och bilar överallt. Mitt i detta fruktansvärda kaos skulle en ambulans fram i samma riktning som jag körde och det fanns helt enkelt inte plats. Den lyckades till sist krångla sig förbi då vägen blev något bredare. Men alltså, detta är inte okej förhållanden för varken cyklister eller bilister! Det är för farligt!

När jag skulle svänga vänster från en större väg mot Hjo såg jag långt innan att en snabbklunga var på väg, de skulle alltså svänga höger ut på vägen jag kom körandes på. Bilen framför mig var också cyklister och vi stannade för att lämna plats. Flaggvakten visade tydligt för klungan att de skulle svänga höger och de signalerade bakåt. Men det fanns ingen flaggvakt som kollade trafiken på vägen cyklisterna skulle ut på! Klungan höll hög fart och tog ut kurvan rejält, ända ut på fel sida av vägen. Tur vi stod stilla och ännu mer tur att det inte kom bilister från andra hållet. De hade inte haft en chans då skogen skymde sikten.

När jag pratade med Brian sen sa han att de flesta cyklister körde som det inte fanns någon morgondag. Bilar, bussar och fotgängare kördes om, runt och nästan över för att klungorna skulle fram. Han uppfattade det som att ”vi kör Vätternrundan, vi ska fram, ni andra har ingen rätt att vara här”. Snitt och sluttid var de enda prioriteringarna – säkerhet och hänsyn till andra trafikanter fanns inte.

Ska det vara så svårt att leda om trafiken 1 dygn om året? Hur många olyckor ska behöva hända innan vi kommer dit?

Facebook Comments

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *