Målbild?

Tävlingsinstinkten – vinnarskallen – ska man embracea den eller inte? Jag kommer på mig själv med att allt oftare tänka tankar om att vilja stå på pallen, vinna över den eller den personen, slå syrran för en gångs skull… Tidigare har jag aldrig haft några såna ambitioner, och jag har varit rätt så nöjd med det. Jag har fokuserat på att klara av vissa distanser, och bara det att försöka slå min egen tid på en distans jag redan gjort har jag tyckt varit lite för stressigt. Jag har tyckt att det verkar som upplagt för misslyckanden och besvikelser om man tävlar mot andra. Men nu verkar min hjärna ha vänt i frågan!? Jag märker iallafall att jag blir triggad av tanken på att vinna över andra, på ett positivt sätt. Det började med att tankar om att förbättra tiden på t.ex. Ironman kändes kittlande istället för skrämmande. Jag blir motiverad till att fortsätta träna, och träna hårdare, och det är ju inte något negativt. Eller? Kommer det här bara slå tillbaka mot mig så småningom om jag inte vinner? På samma sätt som man måste våga ta steget att börja med en sport, anmäla sig till en tävling o.s.v., är det kanske helt naturligt att nästa steg blir att våga satsa på att bli bra, bättre, bäst? Och så får jag lov att befinna mig var jag vill på den stegen utan att känna att jag egentligen borde ha ett annat mål eller vara rädd för att det havererar.

9 reaktioner på ”Målbild?

  1. Hej! Intressant inlägg. Tror du inte att det handlar om en slags mognad och utveckling inom aktiviteten? Jag tror att det handlar om att du är såpass duktig att du är bekväm med vad du gör nu att du vill ha en ny utmaning och nya mål. När du började var ju allt nytt och utmanade och att tänka på att tävla känns ganska övervälmande men med tiden när blir träning och motionslopp blir välbekant är nästa steg är helt enkelt att tävla mot andra än sig själv? En jättebra motivation tycker jag ??? Besvikelser att inte prestera som man hoppas på är del av tävlandet men när det går bra och allt faller på plats (1 lopp på 100…? ?) är det sååå värt det. Lycka till!

    1. Jo jag tror väl att det är precis som du säger! Det är lite läskigt bara! Men kul och spännande:)

  2. Oj vad jag känner igen mig i det du skriver! Tidigare var jag inte alls tävlingsmänniska, men nu är jag inte helt säker längre..

  3. Hej hej så kul att läsa det du skriver!!!
    Well, om nu skräcken är att bli lika tävlings-knäpp som Moi; det värsta som kan hända är att du totalhavererar pga kombon högs mål och snålt träning + dålig uppladdning (möhippa helgen innan) och ligger och spyr i stället för att umgås med en av dina bästa vänner… men bortsett från det är det ju ruskigt skoj att tävla själv. Slås dock big time av att få tävla i grupp. Och att få klappa till motståndaren rejält. Jäkla fjös-sport du pysslar med där man inte får kroppskontakt. Puss

    1. Haha ja alltså den bilden har jag ju lite för färskt på näthinnan fortfarande ;D Men jag är nog egentligen mer rädd för mentala besvikelsen än just fysiska straffet direkt efteråt. En liten gnagande tanke om att man inte duger ligger ju alltid i bakhuvudet… Ja men se där kommer ju swimrun in i bilden! Lagkänslan och brötigt som tusan i vattnet 😉

  4. Att ha en liten tävlingsmänniska i sig tror jag är jättebra för träningen! Den motiverar mig mycket! I min cykelklubb är det dock bara killar/gubbar och att mäta sig med dom är smått frustrerande… Jag får många gånger tagga ner mig själv och bara inse att det gåååår inte. Men jag vet samtidigt att jag fortfarande kan bli mycket bättre eftersom jag bara cyklat sen juni förra året. Sen är det ju förbannat skönt med ett riktigt hårt slitande gelébens pass…. när det är över så känns det så gutt i kroppen ?

    1. Nej det blir ju dumt om man börjar jämföra sig med orimliga personer… Men tänk så gött sen den dagen du kör ifrån dem 😉

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *